Älskad

Kan inte hjälpa det, men jag känner avund,  från människor som har någon som älskar en,  när mamma dog, var flickorna små,  men Lasse fanns där, som plockade upp mig när sorgen tog över.
Jag älskar min barn över allt,  mina fåglar,  några vänner,  men kärlek mellan man och kvinna.
Vem älskar mig ?
Det finns någon som fortfarande några som orkar ringa och höra hur jag mår - jo det är okej eller - jo det är bra,  när igentligen  det är lika mycket skitdag som den i går.  Jag är arg på de som var vänner som vände mig ryggen,  ibland känner jag att jag vill säga rakt i ansiktet till dem, att dra åt helvete. få sista ordet. 
Min kropp brinner av saknaden av närhet, ibland,  av smekningar,  hårda kramar,  av att inte få älska,  eller att luta huvudet mot.   I många månader har jag haft massor att sysselsätta mig med,  med hur, bil, leta lägenhet,  flytta  m.m
Kände mig upprymd i Fredags att ha roligt,  umgås, dansa prata, sjunga och leva,  när jag inser att jag varje fredag parkerar bilen i garaget,  stänger dörren om mig,  och  går inte ut förrän på måndag morgon igen,  till jobbet, låter helgen passera,  helg efter helg.  kanske är det därför det är så tungt nu, när allt är över,  allt är klart.
Jag ser kärlek varje dag,  av främlingar på gatan,  ser deras åtrå och kärlek, full av förväntan till varann. 
Men jag då...  Vem älskar mig ...  ingen,  det finns ingen kvar, 
Vem ska plocka upp mig från sorgens botten,  vem öppnar dörren till livet,  för utan kärlek är vi ingenting,  inte jag,  jag är ingenting.
Jag har så mycket kärlek att ge,  vem älskar mig.

Atfer Work Resume

Jorru visst,  hon kan fortfarande,  dricka skumpa,  blanda med whiskey,  dansa,  dansa  och lite till.
Jo tjena,  är öm både här och där i dag,  och man kan ju fundera på hur man dansar när jag har ont i ena armen ??
Sjöng visst igår också.... men so what,  vi hade roligt alla som var där,  maten,  värden,  kollegorna ,  sommar, och ljusa nätter.
Men det går inte att vara på topp hela tiden,  som när man och hustru dansar bugg,  och man ser att de dansat i många år,  de känner varann så väl i alla sina rörelser,  eller maken tar sin fru till sitt knä,  då gör det ont,  då måste jag ut och andas,  jag får skaka av mig, putta undan minnen,  bara leva i nuet.
Men är glad att jag tackade ja och att jag gick.

Är en aningens sliten idag,  det går inte att sova,  med alkohol eller att man bryter rutinen med att gå i säng vid samma tid,  i alla fall för mig,  bäddade ner mig själv ett antal gånger,  upp och hämta ihone spelaren,  på med sova musik,  ställde timern på en timme,  som sprang förbi,  upp igen,  ner med parasollet på balkongen,  i blåsten,  upp för hämta mer vatten.... tills jag faktiskt vaknade vid 5 tiden,  för att gå upp igen,  toa, treo sen försöka somna om.
Jag som ligger väldigt stilla på natten, lämnade sängen efter natten som ett sjöslag, det var täcken på golvet,  kuddar och lakan i en röra,  men jag drömde om Mr Jack Bauer från 24....  så jag sov trots allt.

Jag har saknat att ha roligt...

After Work

I morgon kväll efter är det en kollega som bjuder in till AW,  trevligt....  först så var det blankt nej,  näää vill inte,   sen blev det kanske,   jo men det vore ju trevligt och jag kan ju åka hem när jag vill,  funderade länge,  så tackade jag JA..
Jag måste sparka mig själv i häcken,  känner mig som Tjuren Ferdinand på julafton,  när han försiktigt tittar ut genom grinden på arenan,  och alla börja jubla,  och han förskräckt ryggar tillbaka.
Ska ta någon fin blus,  och massor med bling,  och en flaska vin,  och minsann försöka att ha lite roligt,  för jag kan det,  ha roligt....  jo ja ja ja.
Som att övertala en tjurig unge...   
Det är så lätt att bara låsa in sig, gömma sig,  men jag behöver det,  vila mig,  jobba på att ta mig tillbaka,  hitta mig själv,  hitta en tillvaro som ger mig styrka, och sinnesro och livsglädje.
Just nu är jag lite taggad faktiskt,  men imorgon kan det ha gått över,  det vänder fort,   då får någon
ta mig i kragen..... 
Får köra mantra till natt bön  AW AW AW AW AW !!1

Ord på förtvivlan

Det finns inget bra ord på den förtvivlan som man bär inom sig,  hur ska man förklara för sig själv varför det gör så ont.
Det sköljer över en som en jätteflodvåg,  det värker i bröstet,  en stor klump i halsen, som inte går att svälja  ner.
Jag letade efter en mailadress på jobbet,  när Lasses jobbmailadress låg i listan,  fastnade på skärmen, brände fast på näthinnan, jag får hjärtklappning.,  andas lugnt,  andas fint..
Jag var hos han idag, med min tre rosa rosor,  alltid tre stycken,  ibland ger jag röda, tårarna rinner,  och fast jag är ensam så är det svårt att prata högt,  jag måste ju prata högt, så han hör mig,  för de säger ju att han är med mig,  när jag är vid gravplatsen,  prata högt så han hör.
Jag har flyttat,  du måste följa med mig, så du vet var jag bor,   jag har sålt din bil, köpt en mindre, en blå,  den står där.    Ingen ringer på båten,  marinorna vill inte,  ta emot den,  vet inte vad jag ska göra,  Lasse...    Jag saknar dig så fruktansvärt,  jag är  så halv utan dig,    jag har flyttat,  vet du var jag bor.
Jag skyndar mig att säga allt,  så det är klart sedan,  sitter på bänken vid hans sten,  det är säkert 25 grader ute,  men jag fryser....   och tiden går,  lägger tillbaka de stenar som alltid är flyttade på,  de är Lasses stenar,  från mig till maken min.
Det är sommar ute,  men hos mig är det mörkt och kallt....   
Tar mig samman,  tar farväl,   går mot bilen,    - Kom nu,  jag har flyttat,  du måste följa med, så du vet var jag bor.... kom nu.

Jag vrider ner persinnen mot solen,  blir sittandes i soffan,   orkar inte sätta mig i solen på balkongen, det är jobbigt med sol.
om någon timme,  ska jag hämta upp S,  vi ska träffa bekanta och äta middag,  förmodligen sitter jag tills jag måste åka.
Tänker på att om 8 dagar har vi bröllops dag,.... skulle vara nummer 26....  blir det minus 1 nu ?

Och vad är förtvivlan,  är det att falla ner på knä, i gräset vid graven, utan att  bry sig om gräsfläckarna,  eller att man blir randig i ansiktet av mascaran,  eller är det värken i bröstet.  eller så likgiltigheten  att ta tag i sig själv.   Och när lämnar jag den ifrån mig,  när flyttar den ut ?

Facebook

Älskar facebook,  på gott och ont,  så lätt att hålla koll på vad som händer i livet hos andra som jag känner,  jag skriver inte så många status,  för det skulle stå jag är ledsen hela tiden,  så jag försöker att vara glad,  och pigg,  lyckas så där,  och det vänder så fort, ena sekunden är jag okej, sen öppnar sig det svarta hål  som slukar hela mig.
Jag sa till någon att jag gråter inte så ofta nu,  och även det vände,  kanske för att om mitt liv hade varit som vanligt, så hade vi varit ute på sjön nu,  umgåtts med båtvänner, grillat på kvällen, löst medodikrysset, satt små Svenska flaggor över båten,  öppnat årets första Rose vins box, Lasse hade fiskat,  jag läst en bra bok, broderat på duken jag började på förra sommaren, och gått och lagt oss till kluckandet mot skrovet.
I stället har jag sorterat bland mitt bling-bling, haft tvättstugan och ska ta tag i skåpet under diskbänken.
Lagt ut bilder på "fejjan'"  precis som alla andra,  jag lyckades lägga ut någon matbild på instagram.
Så ser jag allas uppdateringar, om firande, resor, barn sol och bad,  i goda vänners lag,  precis som det ska vara,  jag var också där, i ett annat liv.  Och det gör mig ledsen, mest för att det är svunna tider.
Och jag har insett att människor inte förstår hur jag mår, hur ledsen jag är,  ingen som förstår hur sorgen ibland äter upp mig, och lusten för att göra saker,  det svåraste är att gå utanför dörren. Jag låser in mig, i min trygghet, i min lilla värld.
Så vad ska jag skriva på min status,  att ensamheten är fruktansvärd ,  att jag gråter igen, att jag inte orkar se solen, blommorna har vissnat,  att det skumpan i kylen ligger kvar.
I flera år har jag skrivit på facebook,  POFF,  när skumpan öppnades,  skål mina kära vänner,  det var i förra livet, nu blir det inget,  jag orkar inte,  poff är positivt,  och jag är allt annat än just det.
Det står fortfarande att jag är gift med Lasse på facebook, hans sida finns kvar,  likaså så finns hans telefon nr, kvar i min lista i telefon, under favoriter,  det är han och flickorna.
Jag älskar facebook, men inte alla dagar.... 

Så kom helgen

Dags igen, helg, långhelg,  på måndagarna längtar jag till fredagen,  när den kommer så längtar tills jag får gå och lägga mig...  Fredagar, Lördagar svåra dagar,  vad ska jag göra nu,  öppna en flaska vin... nää orkar inte,  ta en kaffe på balkongen i solen,  nää varför det,  jag borde ta en promenad utanför där jag bor,  men har ingen lust,  jag längtar tills S kommer hem,  som bryter tystnaden.... 
Så var det helg igen.... jag stänger in mig,  låser dörren,  drar filten över benen, väntar...  på vad ?
Varför har inte himlen besökstider,  varför blev det så här,  helvetes jävla skit.
Tycker att fina vädret och solen, är jobbigt,  passar mig bättre när det regnar.... tänk om man kunde snabbspola sommaren,  hoppa över ett par år,   tills det inte gör ont längre,  men kommer det någonsin att göra det.
Får jag gå lägga mig nu, har jag tur så är det Måndag när jag vaknar.

Tystnad och oljud bla

Telefon har tystnat,  man sörjer i ensamheten, men det som är märkligt, jag har blivit inbjuden på två event, en AW och en Abba fest, och det vore kanonkul, men jag har ingen lust,  eller om det är ingen ork,  först gnäller jag över att det är tyst, och sen när det väl kommer något roligt,  då tappar jag både ork och lust. och jag vet inte varför.
Jag ser hur mina grannar börjar komma hem från sina landställen, eller båtliv, och för en kort stund sedan var jag där också, tänk att det är ett helt annat liv sedan.
Någonting som jag har kommit tillbaka till, är att läsa böcker,  sedan förra sommaren har jag inte öppnat en bok, och jag brukar läsa varje dag,  speciellt i båten,  fanns inget skönare att krypa ner i sin koj och läsa en bra deckare, särskilt om det regnade, väldigt rogivande.
Så nu har jag börjat att läsa igen, sen om det är ett bra tecken på att man är på väg tillbaka till sig själv, vet jag inte, kanske.
Vi har en föreningslokal där jag bor, som man kan låna eller hyra, och igår var det fest där en hel skock med människor, och massor med ungar,  och jag vet inte om man börjar bli gammal, men när ungar som leker måste gallskrika till varann hela tiden, då blir jag fan irriterad,  det är brist på barnuppfostran, fan...
Så igår, när jag står i köket och lagar middag, och balkong dörren är öppen, brann det en säkring,  så jag vänder mig och vrålar, men TYST,  eftersom jag inte stod ute på balkongen just då,  så vet jag inte om någon hörde, men reta fan inte änkan på 1:an,  hennes stubin är kort just nu.
Jahaja så har jag tagit livet av de blommor som jag köpte, det gick med världens fart,  och som försvarstal, så, varför ska jag sitta på balkongen, i min ensamhet, jag solar ju inte längre, och då kan lag lika gärna sitta i soffan, och då har jag ingen koll på hur mycket vatten som behövs. Men det finns väldigt fina sidenblommor att köpa, håller hela året, ska nog fixa sådana i stället.
Därför har jag uteslutande orkideer hemma hos mig, behöver inte vatten varje vecka, utan i bland, passar mig perfekt. Minns att jag talade om för någon att jag har rådjur på tomten, när bodde i huset,  jättefina,  någon sa då, att men de äter ju upp dina blommor, vilket jag svarade - äh de få blommor jag har bjuder jag på !"
Det var alltid Lasse som skötte blommor, vattnade och planterade om,  jag kollade sporten och han vattnade blommor....

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.... när ska det sluta att göra så ont.