Livrädd

Det är tungt,  och jag är totalt livrädd,  trycket i bröstet har ett järngrepp om mig,  och den maktlösheten,  som härskar över en.
Vad gör man när ens barn har det svårt,  så svårt och tungt att tankar om att skada sig själv finns,  vad behöver man, hur håller man sig lugn,  när allt man vill göra är att linda om,  trolla bort,  göra bot  vad fan som helst för ta bort det som gör så ont.  Hur räddar man sitt barn.
Hur ska jag göra, gör jag rätt,  kan jag göra mer,  tänk om det inte räcker....
Vi har tagit till hjälp,   och är det livets ironi att när man behöver varann som mest,  då är man ensam.
Att ensam ta fighten med allt,  att ensam stå med rädslan att inte räcka till,  att göra fel,  eller göra för lite. 
Jag är livrädd

Impulsiv

Har alltid varit väldigt impulsiv  av mig,  snabba beslut,  knäpp knäpp  klart.   Jag vet det,  Lasse visste det,   vi matchade varann väldigt bra,  jag kom med ideerna,  planerna  knäpp knäpp fort klart och avgjort !!   Lasse var återhållsam,  lugn och försiktig...   jag satte fart på honom och han höll i mig.... HÖLL I MIG !!  Japp,  annars hade jag kommit hem med hörnsoffa,  släpvagn eller något annat konstigt som vi inte alls behövde,  och han fick mig att tänka efter,  hur bra var min ide,  behövde vi verkligen en soffa ?   
Jag fick saker att hända,  gärna så Lasse fick jobba, och framför allt avsluta....   Min arbetskamrat C har lärt sig,  hur jag shoppar,  in,  scanna av ut,  eller In  scanna ta för mig, betala ut !!  välj bestäm klart !!  knäpp knäpp !!
Hon tycker inte om att handla med mig,  hon är lugn,  eftertänksam,  och klok....

I månader har jag haft ont i ryggen,  vet inte när det började,  men det har varit länge,  jag vaknar flera gånger om nätterna av att det värker i ryggen,  och jag måste vända mig,   och jag har provat,  mindre kuddar,  sovit på tvären i sängen,  mer kuddar,  och inget hjälper,  och tröttare blir jag.
Imorse  hade jag ingen plan på att köpa en ny säng,  visst jag har tänkt på det,  men skjutit det på framtiden,  men vad som hände var att jag och C ramlade in i Sicklas nya Sova butik på lunchen..
Vi provlåg,  kände och klämde,  vi låg i olika sängar och i samma sängar,  och när säljaren i butiken kollar läget med oss ligger vi i samma säng.... han trodde med all säkerhet att vi var ett par som skulle köpa säng....  hehe
Så han frågar -  vad vi har för säng idag ?
Och innan jag hinner svara säger C - Hon har en för mjuk säng,  enligt kollegan på jobbet !!
-Äh alltså  !    Men Tack nu tror ju han att jag ligger runt med flera på jobbet liksom.... vilket jag sa högt,  och C skrattade och höll med om att det kom ut lite fel.
Var ju tvungen och stamma fram något att kollegan på jobbet skulle sätta upp en spegel,  och då stod i min säng !!  

Så efter jobbet gled jag ner för att kolla lite till,  och sms till S att jag kommer lite senare hem,  för jag skulle kolla närmare på en ny säng.
Döm om min förvåning,  det tog tre hela timmar,  prova, mäta, känna,  byta,  osv  
Så nu är jag med ny säng,  om ca 6-8 veckor vill säga,  varför vänta,  knäpp knäpp   in välj och ut
och priset,  hm  ja just det,  den var inte billig,  och det är bäst att jag sover som en drottning sen,  för den kostade en jävla massa slantar.  Lasse skakar säkert på huvudet där uppe och förfasar sig att ingen håller i mig....

SOV GOTT   !!   om 6-8  veckor !!

Återupplivning

Jag har tänkt mycket på Lasses sista dagar,  hans sista tid i livet.
Jag kan sitta i bilen,  på väg någonstans,  och så poppar det upp i huvudet,  eller när jag kollar på TV,  läser en bok,  då kommer jag på att jag tänkt på Lasse och får bläddra tillbaka och läsa om.
Och i kväll helt plötsligt,  minns jag samtalet jag fick från en sköterska eller kanske en läkare från sjukhuset.  som enligt lag måste anhöriga få den informationen.
Att om Lasses hjärta helt plötsligt slutar att slå,  så tänker vi inte återuppliva honom !!!   Vad fan svarar man på det,  jag har helt och totalt tryckt bort eller tappat det samtalet.  Så varför poppar det upp just i dag,  just nu.  Jag minns dock inte vad jag svarade,  men  jag kan höra läkarens ord i huvudet,   om hjärtat stannar,  återupplivar vi inte.  enligt lag,  anhöriga,  återupplivar inte,  inte, INTE  INTE  INTE

Så varför kommer det nu,  vad svarade jag ?   Var befann jag mig när hon ringde ? 
Ingen aning,   jag kommer inte ihåg.
När Lasse kom in till Handens sjukhus,  så rönkades han,  jag följde med,  bilden av hans lungor,  kommer alltid att sitta på näthinnan,   bilden av en fungerande lunga  EN,   den andra syntes inte,  för alla tumörer,  jag vågade aldrig fråga om det verkligen var så,  Vad var det som slutligen tog hans liv,  var det hjärtat som bara stannade,  eller lungorna som inte orkade längre.
Vad mer har jag glömt,  vad mer kommer jag inte ihåg. 
Och varför måste man berätta för anhöriga om att de inte kommer försöka återuppliva en älskade,  det var nog det värsta samtal jag någonsin har fått.

orolig

Jag är orolig för S,  hon mår inte bra i mellan åt,  och det gör inte C eller jag heller,  och man är himla maktlös,  jag gör allt jag kan, med att prata, stötta och hjälpa,  och det känns inte alls som det ger något,  ibland.
Hon har hårdnackat vägrat att prata med någon,  men det kanske har lossnat lite,  det hon säger gör mig livrädd,  varje dag kämpar vi med att ta sig igenom ett nytt minne,  eller en gammal tradition.
Trodde väl inte att just sommaren skulle bli så tung.
Ärligt så längtar jag tills den är över,  men då kommer hösten och oktober,  då har det gått ett år.
Ett helvetes år,  som jag inte önskar någon annan.

Hatar mitt jävla liv

Precis,  jävla skit liv,  ska det vara så jävla svårt att få hål i ett skåp,  ja uppenbarligen,  blir så jävla less på mig själv,  att inte klara av småfixet,  i veckor har jag haft sladdar över kylskåp  och skafferi,  så att mickron som står i skåpet över ugnen,  får ström,   och jag har bett om hjälp flera gånger,  till flera,  ja men visst kan jag hjälpa dig,   jag hör av mig i morgon,   är du hemma på onsdag eftermiddag,  då kan jag komma förbi... de kom inte,   det gör mig frusterad,  jag skyndar mig hem,  väntar. plockar ur skåp,  köper kaffebröd.  Snälla, rara  säg ifrån,  i stället,  tala om, att nej, Mari,  jag har inte lust,  eller tid,  eller vilja,  så jag vet,  så jag förstår,   så jag kan handskas med beskedet,  i stället för att jag går och väntar.   Snälla var ärlig mot mig.  Och jag vet att man kan få förhinder,  man kan glömma bort,  men varje gång ?
Jag hade någon vision om att när jag väl flyttade tillbaka till "stan"   oj så mycket jag skulle få att göra,  samtal om middagar,  eller kom över på en fika,  vi ska göra det,  vill du följa med,  osv,    när vi bodde i huset som ¨låg i byhåla,  det var ingen som orkade ¨åka en massa mil,  bara för en fika,  bjöd vi in till middag,  så var någon tvungen att köra,  och då var kvällen över klockan 22,   så det dog ut,  vi bjöd in till fest,  vid födelsedagar,  eller helt spontant,  men ingen bjöd tillbaka,  vi provade med glöggafton,  med  förhoppning om att någon nästa år, skulle ta över och bjuda in...    Jag intalade mig att det var för vi bodde i byhåla,  men  det måste ju bero på oss,  och nu på mig,  det är mig som ingen vill ha med,   och på parmiddagar,  en ensam kvinna vid kanten på bordet,  det är nog jobbigt.
Jag tränger mig inte på,  jag är inte sådan.
Insikten gör ont.

så idag,  efter kommit hem från en trevlig kryssning,  mitt i upp packet av de som inhandlats,  sliter jag upp skåpet,  ut med grejerna,  upp med luckan över kylen,  som förövrigt hänger på två skruv,  jag hämtar skruvmejsel,  å de sitter som berg,  spelar ingen roll vilken storlek jag prövar med,  fram med skruvdragaren,  och inte den heller oavsett vilket håll jag provar,  skruvarna rör sig inte alls,  känner hur det börjar koka i kroppen,  Men skit då,  häng på där då,  förbannande luckskrälle.
Då borrar jag väl ett hål i skåpet,  så jag får igenom kontakten,  upp och ner från stolen,  det går inte att rubba sido handtaget på borrmaskinen,  så jag måste ut med hyllan också,   som givetvis fastnar i sladden,  från förlängningsdosan,  och river ner bunkarna på hyllan under.
Min tanke,  jag borrar fyra hål,  sen kan jag nog såga emellan hållen,  och på så vis på ut en fyrkant så kontaken går i genom.
Å jag borrar,  trycker till,  det börjar lukta trä, och nästan lite bränt  men inget händer,  så jag vågar inte fortsätta,   jag är så jävla värdelös att jag inte klarar att borra ett jävla hål.   Så jag ger upp, börjar grina,  orkar inte plocka ordning,  vänder ryggen till. 
Jag var glad i två dagar,  kryssning till Helsingfors,  det var skönt att inte vara hemma över Midsommarafton,   ytterligare en storhelg,  ytterligare ett känslomässigt kaos.
jag hatar att vara där jag är idag.

Idag är det

                            Bröllopsdag

Festlokal

Det finns två stycken lokaler, som medlemmar till bostadsrättsföreningen,  inte bara den jag bor i, utan de andra föreningarna i samma område.
Kostar en slant,  den stora tar ca 70 pers,  jättebra  NOT   Den ligger nedanför mitt sovrum, kök och balkong,  och varje helg sedan jag flyttade har det varit fest,  och förra helgen,  med röd Fredag för det var Nationaldag,  var droppen som svämmade över hela hinken.
Det skall vara TYST klockan 11,  de får fortsätta ha fest, men det får inte störa,  jo tjena,  gnissel musik,  på hög hög volym,  gap och skrik,  ungar som skriker ute på gatan,  smällare går av, raketer,   och så här fortsatte det ända till klockan 02,00...  jag hörde att de blev tillsagda att skruva ner, men inget hände,  och vad skulle jag ha gjort,  stövlat ner i pyjamas, drämt  mixerstaven i bordet och skrikigt - Nu jävlar skruvar ni ner innan jag gör laxburgare av er !! 
Näää  skulle inte ha någon effekt,  så med dubbla öronproppar somnade jag fram mot småtimmarna... men bra förbannad.
Sen kom Lördagen....  And here we go again...  Nu vet jag att det var en syriansk fest,  för de skrek de ut över hela gatan,  ny gnisselmusik,  ett jävla liv, ungar som gapar,  bilar som parkerar mitt i vändplan, och så fortsätter det,  jag bäddade ner mig i soffan,  klockan var inte så mycket efter 21.  och jag kollar på 24.  med Jack Bauer,  yummi,  skruvar upp ljudet, var i 24 världen, när S kommer in, - mamma polisen är här utanför !!
Då var det en som for upp,  och det var inte bara en,  utan 3 vanliga polisbilar, varav en med hund,  en piket, med  k-pist eller vad de heter,  skyddsvästar,  och en CSI  heter något annat på modersmål,  de letade i buskar, spårade med hund,  från festlokalen var det tyst, ingen musik,  utan de stod ute på gatan de också, och så leder de ut grannen under mig.... ähh okej  sen kom de ut med en pistol som lades i bevis påse 1.... shit någon var mer förbannad än jag..
Det lugnade ner sig,  nästan helt,  förutom att de i lokalen var ute och skrek att de var syrier och minsann inga fega svennar...

Sen kom Onsdagen,  då var det styrelsemöte i föreningen,  och då var den en Mari som travade ner och sa vad jag tyckte om denna lokal,   att jag hade vetat hade jag tänkt mig för mer,  och så vidare... men lugn och sansad,  och då fick jag veta att grannar till mig ringt polisen redan på fredagens oljud,  och det var flera i de andra husen som också klagat.
summan av kardemumman  dagen efter satt en lapp i trappen att lokalen stängs tillsvidare !!!
Yes Yes    och det är utan stavmixer !
Nu är det bara att hålla tummen att den inte hyrs ut för kvälls event,   och jag har inget emot att folk har fest, absolut inte,  men när det blir för hög volym,  så sent,  med skrik, bilar och raketer,  tänk på de som har mindre barn som sover vid den tiden,  till och med mina pippisar var trötta dagen efter.
Och varför lägger man en lokal för fest så nära,  det är upplagt för klagomål.