Julen

Jag har alltid älskat jul,  ju mer jul dess bättre, mina första julklappar köper jag i Augusti, ja jag går ju en då förbi, det är inte så att jag går ut speciellt för att köpa julklappar, nej då, utan plötsligt så händer det, en julklapp att lägga i skåpet, bästa stället att gömma presenter och klappar på är helt klart städskåpet, för där går ingen och kollar, då kan man ju få städa !!
Det är så bra, så jag själv glömmer dem där, och i oktober börjar jag  tjuvlyssna på julmusik, tidningarna börjar med julen, jag köper nog nästan alla, jag är Rustas första kund, med att köpa julgransprydnader.
Tills i år, hur ska det bli i år, om jag hade fått välja, så hade jag sålt huset, för att slippa fira jul, där vi brukar vara hela familjen, flickorna pratar om julen och vad de absolut inte vill göra, själv har jag stannat upp, ingen planering, inga klappar, ingen musik, tänk om vi hade vetat förra julen att det skulle bli vår sista, hade vi gjort något annorlunda då ?
Vi brukar ställa mammas foto på julbordet, för att hon skall vara med oss, nu kommer Lasses foto vara med, på bordet, det kommer inte bli lätt, kanske är det bra att julen kommer över oss så snart, jag vet inte, jag vet inte om det ens kommer upp advents ljus i år, har liksom lust att bara lägga hela julen åt sidan, och bara ta det lugnt, vi har ju alltid gjort julen tillsammans, vi två, vi fyra,  Lasse har alltid fixat julskinkan, jag lärde honom tidigt, kryddat snapsen, baconrullarna, fixat systemet, granen, och julmatshandlingen.... det kommer helt klart inte bli som det brukar.....aldrig någonsin.

Fina Fina Lasse

Idag höll jag på att börja gråta flera gånger i bilen, det här blir bara värre och värre,  när jag lyckas somna på kvällen, vaknar jag flera gånger av hjärtklappning, läkaren sa att det stress och panik,
 No shit Sherlock !! 
Var ute en sväng idag, för att handla,  på väg hem, låg jag bakom en som inte vågade byta fil, och hur svårt kan det vara, påfarts sträcka, det är bara gasa, så jag hängde mig över biltutan,  kan man inte köra där det är 110 så låt då bli.... sabla mes.
Jag blir arg, jag med, jag är orolig för flickorna, som är arg mer än jag, men jag förstår dem, man är på livet, på orättvisan, på läkare, cancer, på sniglar bakom ratten, på reklamen på tv, på allt....
det går upp och ner, jag måste fråga någon om hjälp att byta toalettstolen, vi har en ny, som aldrig han bytas, och jag har ingen aning om hur,  och jag hoppas och ber om lite snö i år, för det står ett monster i garaget, som heter snöslunga, den kommer äta upp mig levande..... jag minns första gången av två totalt, jag gav mig på gräsklipparen, det slutade att den åkte ner för slänten över muren, och jag efter på rumpan....
Men jag vågar i alla fall, eller mer att jag inte har något val just nu,  jag skulle med lätthet dra täcket över huvudet och inte gå upp förrän det är Mars typ.
Idag pratade jag med Lasses chef,  och minns när vi var över till hans jobb i Augusti, han var så orolig för sitt jobb, om sin plats, och han minsann skulle kämpa och han skulle bli frisk, och så lugn han var efter besöket, hans plats stod kvar och väntade på honom, han visste inte att framtiden var hopplöst borta, hopplöst mörk av sorg.

Nu grinar den här människan igen.

Varje kväll, vandrar min blick upp på tavlan ovanför TVn  på bröllopskortet, Det är så fint, Lasse är så stilig och fin, ska jag vara tacksam för alla de år vi fick, men självklart, vi var verkligen jing och jang, med varann, vi bråkade sällan, visst blev vi sura på varann, men det satt aldrig i särskilt länge, kanske för att jag glömde bort, att jag var sur på honom, och vi har fått kämpa, vi har varit illa ute, men vi hittade tillbaka, det är så lätt att ta varann för given, när vardagen blir bara vardag, och tystnaden blir större än konversationen.
Men Lasse är min stora kärlek, det kommer han alltid att vara, alltid, alltid.
När jag släcker lampan, så pratar jag med honom, tyst, håller om fotografiet och storgrinar, jag tror hjärtat mitt är trasigt, för jag är så ledsen, och hur kan livet vara så grymt, varför min Lasse...
Begravningen börjar ta form, det kommer bli en fruktansvärt jobbig dag, och jag är lite rädd för, att alla de vänner vi har, jag och Lasse, att de försvinner, att de liksom glömmer bort mig, när begravningen är över, jag har alltid varit rädd för att bli ensam, nu mer än någonsin...

Fotografier

Idag tog jag tag i att rensa ut och gå igenom,  måste ju börja någonstans,  och att titta igenom gamla fotografier som alltid annars ger skratt, både pinsamma och fina, men att se Lasse var skitjobbigt, så fin, så ung och så jävla snygg, jag gråter, om vartannat, hur ska jag orka att han inte är här längre, jag förstår inte, hur kan jag gå vidare, varför tog inte den där jävla cancern mig i stället....

Möte med Prästen

Vet inte var min ork är någonstans, för hos mig är den inte, att ha en enda sak eller agenda är vad jag orkar med, en tid att passa, sen är jag slut, är lätt irriterad, migrän, sömnbristen, jag borde få massor med saker gjorda, nu när jag inte kan sova, men så är det inte.....
Så idag var vi i kyrkan och träffade prästen som tar hand om Begravningen på onsdag, och han var bra, lugn och lättsam,  så det kommer bli bra...
Nu är det en vecka kvar till begravningen, och det är fortfarande så ofattbart....jag väntar på att koppen och huvudet, sinnena ska ställa om sig, att det som gör så ont, ska tappa taget, släppa sitt grepp...

Vi har haft besök av vänner, och  kusin det senaste dygnet, fått mat och sällskap, alla är väldigt snälla, men jag är så trött, känns som jag håller på att spricka, jag liksom väntar på smällen, efter allt som hänt,
Så om jag inte svarar på just ditt sms, mail, telefonsamtal, så ta inte illa upp, jag läser alla kommentarer, alla meddelanden, alla sms.... vi är väldigt glada och ödmjuka för all kärlek och omtanke vi får... .....
Tusen Tusen Tack.

Ytterligare en dag

Dagarna går lite bättre än nätterna, om jag inte har migrän, förstås, som idag,  är fortfarande så himla trött på dagarna, varje dag får jag ta mig själv i nackskinnet och lyfta ur mig i sängen, annars blir jag kvar....
Jag kämpar, våra flickor kämpar, varje dag.... idag har det regnat hela dagen, jätteskönt det passar mig nu, regnar ute, regnar inne även i mitt sinne...
Igår var jag och lämnade över saker som ska vara hos Lasse, saker som flickorna vill ha med, det är viktigt..
Jag läser Lasses gamla sms, som finns kvar, många gånger, särskilt  det som han skrev Jag älskar dig, det läser jag varje kväll, om och om igen...

Övergiven

Jag känner mig övergiven, och så himla ledsen, när kvällen kommer,  dumpad av livets öde,  jag kan inte förstå, fatta att Lasse är borta, jag går fortfarande och väntar på att det ska bli som vanligt igen...
Någon sa att Lasse s bortgång, har en mening ! Hur i helvete då, hur kan det ha någon mening, att två flickor förlorar sin pappa, alldeles för tidigt, att missta sin make, som är mitt i livet är sinnes sjukt, att bli änka vid 47, tack så jävla mycket.
Änka, hur gammalt är inte det, en änka är en mycket äldre liten tant i svarta kläder, silvergrått hår, med knotiga händer, som bär svart hatt med flor och käpp, och skor med bred mycket låg klack, faktiskt  !!
Jag äger knappt några svarta kläder, jag gillar färg, särskilt rosa, kan svart vara det nya rosa,  men sorg finns i alla färger, den river inuti bröstet även om den är röd, som blod, eller grå som aska, den gör lika ont i vilken färg som helst.
Och jag hoppas verkligen att Lasse hörde mig, under sina sista andetag, att även kärleken har alla färger, och att kärlek kan vara högljudd, som orden jag ropade,  och tyst som en smekning,  när jag höll om honom,  jag vårdar ömt minnet att jag var hos honom, vid livets slut....saknar honom något så fruktansvärt,   i varje andetag, i varje sekund på dygnet....