Tre år har passerat, har ensamheten blivit lättare.... nää
Finns ingen att längta efter, och ännu värre ingen som längtar efter mig.
sökte efter en weekend resa till London i December, hittade mysigt hotell, bara gå se julpyntningen, ljusen, ta en drink på någon pub, shoppa, och bara vara...
Eller till Saltzburg berömda julmarknad, eller till Köpenhamns jultivoli.
Problemet är att det finns ingen att åka med.
Ingen att kyssas med under misteln.
Inte någon att dela vardagen med, eller helgen, högtiden, semestern... ingen som bryr sig över om jag kom hem ordentligt, förutom mina barn som ständigt oroas när jag är ute på vift.
Å är man med på en dating sida, där efter fem meddelanden vill krypa ner hos mig mellan lakanen...
då blir jag ännu mera less, fan dra åt helvete.... som jag skulle öppna dörren för en total främling.
Så hur ska man träffa någon, tycker det är svårt, och utmattande.
Vill också hålla någon i handen och någon att luta huvudet mot, och inte nödvändigtvis varje dag,
men någon som faktiskt tycker om mig för den jag är.
Se mig, hör mig, jag finns , jag lever !
Så hur gör man då, jag öppnade dörren till mitt inre släppte in någon, brände mig, blev illa behandlad, tappade tron, hur högt har jag byggt upp muren om mig, vågar jag igen öppna och kliva ut, eller öppna och släppa in. ?
Hur ser min dating annons ut då ?
Social kvinna, mamma, mormor :-) gillar rosa, men inte brunt.
Generös, blond, blåögd, utan lokalsinne, undanber skogspromenader,
Kör egen diskmaskin, bil och båt.
Gillar bubblor i både vin ömsom vatten.
Tackar nej till öl, cigg, snus och inälvsmat.
Kräsen med grönsaker, och är orolig i själen.
Lätt för att skratta, gråta och ingen går någonsin hungrig från mitt bord.
typ något sådant kanske !
Det är svårt det där.
