Minnes stund

Många ville följa med på minnes stunden, efter begravningen, det kändes bra, och jag önskade jag fått mera tid, att samtala med alla som var där,  det gick så fort, men alla verkade nöjda, och vilken fantastisk kakbuffe det blev, många ville baka, det blev ett helt bord, fullt med mjuka, hårda kakor och annat sött.
Mina två arbetskamrater tog hand om allt, och det var så himla fint, med alla ljusen, och faten, och borden på rad, jag är evigt tacksam för deras hjälp, Tusen Tack.
Vi fick några skratt av minnen av och med Lasse, många kramar, jag hoppas att jag verkligen får och kan hålla kontakten med alla som finns i vår närhet.
Hoppas de bjuder in en fattig änka på middag då och då....

Begravning

Jag är helt slut, så trött, den tyngsta dagen i mitt liv, begravningen blev jättefin, och precis så som vi ville ha den, många kom, familj, många kära vänner, arbetskamrater.
Så mycket blommor, ljust och värdigt.
Flickorna klarade det bra, vi tog en lugnande tablett, och det var nog bra, jag började gråta, så fort jag såg kistan, och att veta att Lasse ligger där, undrar hur han ser ut,  om alla saker vi la ner, hur de ligger runt om honom, vi la egna saker på kistan, ett foto, en liten whiskey med hans eget graverade glas, nyckelringen till hans bil, en smurf, ( en historia jag berättar om någon annan gång ) ett hjärta med röda och vita rosor, sverige s flagga, kepsen från Vita Huset, i washington D.C, som han fick av min kusin Charles, och som symbol, för hur bra och glad han mådde när vi firade silverbröllop i USA, den Amerikanska flaggan, som jag fick som gåva, av min kusin Gail, s sambo, som har suttit på Capetolium i D.C.
Prästen var lättsam  och när han berättar att Lasse var våra barns superhjälte, storgrät vi alla.
Att gå fram till kistan för att säga sitt farväl, är tungt, så väldigt tungt, flera neg, bockade och klappade på kistan, sådant värmer, så mycket kärlek....flera gånger fick de lyfta bort alla handblommor, för alla fick inte plats,  jag gav tre röda rosor, det har jag och Lasse alltid gett varann, tre rosor = jag älskar dig
vi kramade om alla och en var, flera som vi inte träffat på flera år, flera hade åkt långt, men alla tog sig tid, att komma för Lasses skull, för vår skull, för deras skull.
JA sjöng, Himlen är oskyldigt blå, så jättefint, hon klarade det galant, vi spelade  Living next door to Alice för det var alltid Lasses favvo låt,  och  min låt There you ´ll be med Faith Hill,  vi spelade Brusa högre lilla å, Moon river, och sailing, allt med tema vatten.
Jag är nöjd, vi är nöjda, det blev som vi ville ha det.

Dagen B

Vi tog en insomningstablett igår,  och den lilla fantastiska tabletten, är totalt värdelös, när klockan ringde vid 7, suckade alla, med vetskapen att nu måste vi även gå upp.
Vi hoppas att solen lyser in genom kyrkans fönster, och sprider sin värme, det kan hjäpa, lite.
Vi hoppas att allt flyter, och blir till ett ljust minne, trots det förfärliga.
Med allas hjälp och kärlek och omtanke, kommer vi ta oss igenom denna tunga dag...

Kvällen före

Flickorna är dämpade, så också jag, känner mig så trött, men det gör jag ju varje kväll, men en då svårt att sova,  det jag är rädd för, att jag liksom går på rutin, vet vad som skall göras, och jag gör det, alla papper, hit och dit, planering, mail, telefonsamtal,  men någonstans så har jag känslan att så fort begravningen är över, så spricker bubblan jag befinner mig i, att jag då kommer rasa ihop, eller att jag tappar orken, för att gå vidare ? Det klart jag gör det, går vidare  men hur, kan fortfarande inte förstå att han är borta, jag tänker det flera gånger om dagen.
Och imorgon är sista gången vi säger farväl, undrar hur han ser ut, vi har avböjt att se honom, jag tror inte det har något gott med sig, det  räcker med den bild som sitter klistrad på näthinnan, från      dagen D,  fy fan, ibland vill jag bara skrika, skriva, helvetes jävla fans skit, mitt värsta ord är balle.
Balle Balle Balle !!!
Vi hoppas på extra krafter och styrka, imorgon, Älskade Lasse, Älskade Make och Pappa, vi saknar dig så grymt mycket, ge oss styrka och kraft, imorgon och alla andra dagar som följer....

Dagen före

Imorgon vid den här tiden, blir vi hämtade, för att åka och handla allt till Minnesstunden efter Begravningen, det kommer bli en grymt jobbig dag i morgon.
Nu på morgonen fick jag de sista detaljerna klara, om lokalen, termosar, dukar, mm 
Jag blir skit irriterad över att människor  som då tex hon som har hand om lokalen inte svarar på telefon, och att man måste maila flera gånger... grrr
Men nu så, är allt på plats, i alla fall i huvudet på mig, vill ha klara raka besked, inget velande och osäkra kort.
Så idag, har jag en miljon saker att fixa, och jag som inte har den orken, men det får gå, i går var jag så himla trött vid 21 tiden, så jag gick och la mig i sängen, för att se på TV,  men inte går det att sova, jag snurrar runt, byter sida, puffar kuddar i flera timmar känns det som, lyssnar på alla ljud, det knäpper i huset, grenar slår mot fönstret, jag var så trygg när Lasse är här, var här,   då var jag lugn.

Om kvällarna

Begravningen närmar sig, jag känner det  kroppen, som en tung massa inne i bröstet, som maler och morrar inom mig.  När jag blundar ser jag Lasse framför mig där liggande i sin säng, så ensam han ser ut, så liten, jag får kämpa för tänka på något annat, men samtidigt är jag rädd för att tappa, eller glömma bort  sista bilden, av honom.
Ett starkt minne jag har, av Lasse är när han sitter i skräddar ställning i sängen på SÖS,  och hur han lyser upp när vi kommer in, hur stark han ser ut, hur glad han är, och hur inställd han är på att klara av det här, det var strax innan grunden försvann under våra fötter.
Jag har hittat ett jättebra kort på honom,  som jag har vid min sida, av vår säng,  jag sover med hans tröja i handen, den doftar av honom, jag vet inte om den ger mig tröst, eller om jag bli mer ledsen.
Varje rum, varje sak påminner om Lasse, jag har en låda, som jag lägger ner saker som påminner om honom, hans plånbok, truck kort, en namnbricka, jag bär fortfarande hans körkort bakom mitt eget i plånboken min.
Hur ska mitt hjärta bli helt igen, hur ska det som gör så ont, försvinna, hur ska jag orka gå vidare....och tar tårarna slut.

Fyndlådan

Vi har en låda hemma, under bänken, där allt samlas, då menar jag verkligen allt, städar man, så öppnar man lådan och skyfflar ner allt som ligger på just bänken, drar man ut den, lådan alltså, så får man inte in den igen, ja lådan alltså, utan bli galen, så idag tog jag tag i sagda låda, fick slänga en hel del, batterier, glödlampor till julljus stakarna, medlemskort, skruvar, brickor, och hel massa annat märkliga saker, bla 5 st ladda telefon sladdar, och inte vågade jag slänga dem...
Och så var det med Lasse, hålla ordning var inte hans starkaste och bästa egenskap, och nu tänker ni, det är ju bara en låda, hmm nää, han har även, ett fynd garage, och ett fynd förråd, jag har vid första glimten, hittat tre hammare, åtta skruvmejslar, två sågar, vilken tur att Lasse hade andra fina och helt underbara egenskaper.... och jag saknar dem alla.

Lördagkväll

Det är kväll nu, S har dragit till kompisar, precis som i går, och eftersom jag har o ordning i hård disken (huvudet) så när jag tänker efter, vad gjorde jag förra veckans fredag och lördagkväll, och jag har ingen aning, minns inte alls, men jag minns att jag i går kväll precis som i kväll, sitter ensam i soffan, och inser, att jaha,det är så här det kommer kännas nu, soffan känns med ens jättestor och tom, ingen att snacka med, ingen att skåla med, dela lite vin, eller ta en söndags stänkare med, det var min och Lasses grej, att ta en bara en drink på söndags eftermiddagen, innan middag,  lite mys, på slutet av helgen....
Det blir inte av att jag häller upp ett glas vin, när det bara är jag här, jamen skål påre gojan !! Näpp,  och i natt ska man skruva tillbaka klockorna,  vår köksklocka sitter så högt upp, att jag inte når den även om jag står på den högsta stolen vi har, även om jag skulle ha mina högsta klackar på mig, så den får gå på sommartid, det är inte hela världen.
Känner mig ensam, men samtidigt så orkar jag inte prata med någon heller,  orkar inte ha någon här, eller åka till någon, , och jag orkar inte gå och lägga mig, och inte orkar jag gå upp på morgonen, jag befinner mig i ingemansland...
Men vad orkar jag då, jo jag städar, plockar, säljer på blocket, slänger och rensar, ibland orkar jag laga mat, nu har jag S levt på hamburgare i två dagar, två minuter på varje sida, lagom typ.
C hon tog två resor med jobbet, det är bra, att hon orkar, själv orkar jag inte tänka på mitt jobb, fast jag borde, bara vi kommer över begravningen, får hjärtklappning bara jag tänker på den, hur kommer det gå, hur kommer flickorna ta det här,  orkar inte tänka....

Julen

Jag har alltid älskat jul,  ju mer jul dess bättre, mina första julklappar köper jag i Augusti, ja jag går ju en då förbi, det är inte så att jag går ut speciellt för att köpa julklappar, nej då, utan plötsligt så händer det, en julklapp att lägga i skåpet, bästa stället att gömma presenter och klappar på är helt klart städskåpet, för där går ingen och kollar, då kan man ju få städa !!
Det är så bra, så jag själv glömmer dem där, och i oktober börjar jag  tjuvlyssna på julmusik, tidningarna börjar med julen, jag köper nog nästan alla, jag är Rustas första kund, med att köpa julgransprydnader.
Tills i år, hur ska det bli i år, om jag hade fått välja, så hade jag sålt huset, för att slippa fira jul, där vi brukar vara hela familjen, flickorna pratar om julen och vad de absolut inte vill göra, själv har jag stannat upp, ingen planering, inga klappar, ingen musik, tänk om vi hade vetat förra julen att det skulle bli vår sista, hade vi gjort något annorlunda då ?
Vi brukar ställa mammas foto på julbordet, för att hon skall vara med oss, nu kommer Lasses foto vara med, på bordet, det kommer inte bli lätt, kanske är det bra att julen kommer över oss så snart, jag vet inte, jag vet inte om det ens kommer upp advents ljus i år, har liksom lust att bara lägga hela julen åt sidan, och bara ta det lugnt, vi har ju alltid gjort julen tillsammans, vi två, vi fyra,  Lasse har alltid fixat julskinkan, jag lärde honom tidigt, kryddat snapsen, baconrullarna, fixat systemet, granen, och julmatshandlingen.... det kommer helt klart inte bli som det brukar.....aldrig någonsin.

Fina Fina Lasse

Idag höll jag på att börja gråta flera gånger i bilen, det här blir bara värre och värre,  när jag lyckas somna på kvällen, vaknar jag flera gånger av hjärtklappning, läkaren sa att det stress och panik,
 No shit Sherlock !! 
Var ute en sväng idag, för att handla,  på väg hem, låg jag bakom en som inte vågade byta fil, och hur svårt kan det vara, påfarts sträcka, det är bara gasa, så jag hängde mig över biltutan,  kan man inte köra där det är 110 så låt då bli.... sabla mes.
Jag blir arg, jag med, jag är orolig för flickorna, som är arg mer än jag, men jag förstår dem, man är på livet, på orättvisan, på läkare, cancer, på sniglar bakom ratten, på reklamen på tv, på allt....
det går upp och ner, jag måste fråga någon om hjälp att byta toalettstolen, vi har en ny, som aldrig han bytas, och jag har ingen aning om hur,  och jag hoppas och ber om lite snö i år, för det står ett monster i garaget, som heter snöslunga, den kommer äta upp mig levande..... jag minns första gången av två totalt, jag gav mig på gräsklipparen, det slutade att den åkte ner för slänten över muren, och jag efter på rumpan....
Men jag vågar i alla fall, eller mer att jag inte har något val just nu,  jag skulle med lätthet dra täcket över huvudet och inte gå upp förrän det är Mars typ.
Idag pratade jag med Lasses chef,  och minns när vi var över till hans jobb i Augusti, han var så orolig för sitt jobb, om sin plats, och han minsann skulle kämpa och han skulle bli frisk, och så lugn han var efter besöket, hans plats stod kvar och väntade på honom, han visste inte att framtiden var hopplöst borta, hopplöst mörk av sorg.

Nu grinar den här människan igen.

Varje kväll, vandrar min blick upp på tavlan ovanför TVn  på bröllopskortet, Det är så fint, Lasse är så stilig och fin, ska jag vara tacksam för alla de år vi fick, men självklart, vi var verkligen jing och jang, med varann, vi bråkade sällan, visst blev vi sura på varann, men det satt aldrig i särskilt länge, kanske för att jag glömde bort, att jag var sur på honom, och vi har fått kämpa, vi har varit illa ute, men vi hittade tillbaka, det är så lätt att ta varann för given, när vardagen blir bara vardag, och tystnaden blir större än konversationen.
Men Lasse är min stora kärlek, det kommer han alltid att vara, alltid, alltid.
När jag släcker lampan, så pratar jag med honom, tyst, håller om fotografiet och storgrinar, jag tror hjärtat mitt är trasigt, för jag är så ledsen, och hur kan livet vara så grymt, varför min Lasse...
Begravningen börjar ta form, det kommer bli en fruktansvärt jobbig dag, och jag är lite rädd för, att alla de vänner vi har, jag och Lasse, att de försvinner, att de liksom glömmer bort mig, när begravningen är över, jag har alltid varit rädd för att bli ensam, nu mer än någonsin...

Fotografier

Idag tog jag tag i att rensa ut och gå igenom,  måste ju börja någonstans,  och att titta igenom gamla fotografier som alltid annars ger skratt, både pinsamma och fina, men att se Lasse var skitjobbigt, så fin, så ung och så jävla snygg, jag gråter, om vartannat, hur ska jag orka att han inte är här längre, jag förstår inte, hur kan jag gå vidare, varför tog inte den där jävla cancern mig i stället....

Möte med Prästen

Vet inte var min ork är någonstans, för hos mig är den inte, att ha en enda sak eller agenda är vad jag orkar med, en tid att passa, sen är jag slut, är lätt irriterad, migrän, sömnbristen, jag borde få massor med saker gjorda, nu när jag inte kan sova, men så är det inte.....
Så idag var vi i kyrkan och träffade prästen som tar hand om Begravningen på onsdag, och han var bra, lugn och lättsam,  så det kommer bli bra...
Nu är det en vecka kvar till begravningen, och det är fortfarande så ofattbart....jag väntar på att koppen och huvudet, sinnena ska ställa om sig, att det som gör så ont, ska tappa taget, släppa sitt grepp...

Vi har haft besök av vänner, och  kusin det senaste dygnet, fått mat och sällskap, alla är väldigt snälla, men jag är så trött, känns som jag håller på att spricka, jag liksom väntar på smällen, efter allt som hänt,
Så om jag inte svarar på just ditt sms, mail, telefonsamtal, så ta inte illa upp, jag läser alla kommentarer, alla meddelanden, alla sms.... vi är väldigt glada och ödmjuka för all kärlek och omtanke vi får... .....
Tusen Tusen Tack.

Ytterligare en dag

Dagarna går lite bättre än nätterna, om jag inte har migrän, förstås, som idag,  är fortfarande så himla trött på dagarna, varje dag får jag ta mig själv i nackskinnet och lyfta ur mig i sängen, annars blir jag kvar....
Jag kämpar, våra flickor kämpar, varje dag.... idag har det regnat hela dagen, jätteskönt det passar mig nu, regnar ute, regnar inne även i mitt sinne...
Igår var jag och lämnade över saker som ska vara hos Lasse, saker som flickorna vill ha med, det är viktigt..
Jag läser Lasses gamla sms, som finns kvar, många gånger, särskilt  det som han skrev Jag älskar dig, det läser jag varje kväll, om och om igen...

Övergiven

Jag känner mig övergiven, och så himla ledsen, när kvällen kommer,  dumpad av livets öde,  jag kan inte förstå, fatta att Lasse är borta, jag går fortfarande och väntar på att det ska bli som vanligt igen...
Någon sa att Lasse s bortgång, har en mening ! Hur i helvete då, hur kan det ha någon mening, att två flickor förlorar sin pappa, alldeles för tidigt, att missta sin make, som är mitt i livet är sinnes sjukt, att bli änka vid 47, tack så jävla mycket.
Änka, hur gammalt är inte det, en änka är en mycket äldre liten tant i svarta kläder, silvergrått hår, med knotiga händer, som bär svart hatt med flor och käpp, och skor med bred mycket låg klack, faktiskt  !!
Jag äger knappt några svarta kläder, jag gillar färg, särskilt rosa, kan svart vara det nya rosa,  men sorg finns i alla färger, den river inuti bröstet även om den är röd, som blod, eller grå som aska, den gör lika ont i vilken färg som helst.
Och jag hoppas verkligen att Lasse hörde mig, under sina sista andetag, att även kärleken har alla färger, och att kärlek kan vara högljudd, som orden jag ropade,  och tyst som en smekning,  när jag höll om honom,  jag vårdar ömt minnet att jag var hos honom, vid livets slut....saknar honom något så fruktansvärt,   i varje andetag, i varje sekund på dygnet....

Bra dagar och mindre bra

Vissa dagar orkar jag inte ur sängen, bara att klä på sig, eller borsta ut håret, känns jobbigt,  man är trött, men kan inte sova,  varje sak är en kamp med sig själv,  mannen på begravningsbyrån sa att det är efter begravningen man börjar be arbeta sorgen,  det känns jättejobbigt, av erfarenhet så vet jag att det tar ett år, man måste gå igenom, alla årstider, alla högtider, sorgen kommer att lätta, men kommer alltid att finnas...jag kan känna avund på de som har sina  föräldrar och till och med mor och far föräldrar kvar, och nu är min make, min livskamrat, mitt halva vi borta, och jag undrar fortfarande hur jag ska ta mig igenom, hur flickorna ska ta sig igenom.....

Saker och Ting

Har ett flertal, saker ute på  blocket, som jag tänker sälja, en komplett bar på hjul, kopparkastrull mm, kokböcker, MC hjälm, bla dels för få en slant, och dels att man faktiskt inte behöver en massa saker, har rensat ut massa dricksglas, kastat slevar, tidningar, man samlar på sig så mycket...
Lasse har en massa verktyg, maskiner, och dyl, jag hittade någon cylinder i papegojrummet, ingen aning om vad det kan vara, Lasse hade säkerligen en plan, så jag tänkte att det kanske det var en varmvattenberedare till båten, för det har han pratat om, kände mig typisk blond när SEA förklarade  att det var en högtalare, även TB fast han kallade det för något annat, där ser man, är inte försent att lära sig, och som jag har lärt mig senaste tiden, om luft kompressor, spikpistol, högtalare, fick i gång gräsklipparen, som jag körde tills den stannade, har ingen aning om vad den går på, för bränsle, det får jag lista ut i vår sedan,  snöslungan i garaget blir nog nästa utmaning, har plockat ner loppis saker i kartonger, så om ni känner till en bakluckeloppis  i Stockholms södra delar så tipsa mig gärna...

Gömd

Idag har jag legat lågt, minst sagt, jag tror tröttheten kom i kapp, det är svårt att somna, när man inte kan stänga ögonlocken, jag kan stirra rakt ut i mörkret, hur länge som helst, sover en stund, ofta står jag vid något fönster, och tittar ut, imorse blev jag förvånad att det var så mörkt trots klockan  visade halv sju.
Låg kvar i sängen tills klockan blev lunch, för att gå upp en stund, för att gå och lägga mig vid två igen,  tog inga samtal  idag, orkade inte, ville bara vara för mig själv idag, S tog samtalen  så alla kunde vara lugna,  har tänkt på mina arbetskamrater idag som stoppade korv, det var säkert jätteroligt, jag vågade inte gå, för Lasse pratade varje jul om att göra egen korv, att få prova, jag hittade kameran som vi hade med oss till USA,  vi  har inte ens tittat på bilderna, vi har inte sett videofilmen, Lasse ser så glad och frisk ut på korten, vi var lyckliga, att äntligen kommit i väg till Washington D.C och till New York, silverbröllop. Men Lasses dagar var räknade, det har gått nio dagar, tunga jättejobbiga dagar och nätter, allt delas upp i före eller efter, första eller sista, med Lasse eller utan.
Imorgon ska jag kanske klä på mig,  jag borde åka och handla, för maten börjar sina,  och jag måste åka och tanka bilen, vanliga sysslor har blivit stora och nästan oövervinnliga ibland, känns det som.

Inbjudan till Begravning

Onsdagen den 30 Oktober,   Brännkyrka Kyrka   kl 14
Valfri klädsel.

Minnes stund efter ceremonin för lättare förtäring och kaffe serveras på
Brännkyrka Bygdegård, Götalandsväg 224

O.S.A för bägge senast 25 oktober

Jefla Kärring

Sedan vi var på begravningsbyrån i måndags, har jag retat mig på kvinnan som tog hand om oss, för det är precis vad man vill, att bli omhändertagen av någon som verkligen gör sitt bästa för just Lasse.
Så idag, skulle vi träffa en ny byrå,  som kändes jättebra, lugn och fin, han fixade nästan allt vi hade önskan om, känns bra och till på köpet var ca 8 000 kr billigare, inte helt fel.
Så på vägen ringde jag upp kvinnan från Ignis, och hon började mala på om att ingen har minsann varit missnöjd, med dem, och ingen har bokat av på 25 år bla bla,  till slut gav jag telefon till AB en klippa, som tog sig ann människan, jösses där gick hon på fel person, hon märkte föresten inte att AB tog över, för hon slutade aldrig att prata.... så skönt att bli av med henne, TACK och lov,

Nu måste jag/vi välja 2 st psalmer, för det måste man när man begravning i kyrkan, tyvärr  och den psalm som jag tycker mest om är  En vänlig grönskas rika dräkt, en sommar psalm, kan man ha det ialla fall ?
Och kan man ha en psalm nu, som mest förknippas med julen ?  vi är ju snart där.
Det är så svårt, det får inte bli tungt, nog är orgel spel tungt nog,  och psalmen ska vara kort,  det finns så mycket vacker musik och sång varför har man sådana måsten, i kyrkan, är det inte dags att kliva in i nutiden....just saying.
Men hur som, så kommer det säkert bli bra..

vill gärna tro

Tro på att våra kära finns nära oss, att mamma tog i mot Lasse där uppe, när han såg ljuset.  Tro på att de faktiskt sitter med oss i soffan, vakar över oss när vi sover.
Det är tungt att vara ensam,  jag fick alltid lägga min fötter i Lasses knä, när vi tittade på TV,  eller krypa nära och lägga huvudet mot hans arm, men samtidigt bli irriterad på hans eviga klickande med tandtråden,  hans av saknande av ordning och reda, att han tappade sina snuspåsar, här och där, som hämd tryckte jag på mitten av tandkrämstuben.
Att jag kunde värma mina kalla fötter hos honom,  han är så snäll, jag fick ofta min vilja hörd, jag är ohälsosamt impulsiv  och Lasse är  lugn och sansad, höll ofta i mig och lät mig inse hur tokig eller knäpp min ide är eller var, men också att vi fick saker gjorda, jag kan vakna upp på morgonen och bestämma att nu ska vi måla om, eller riva en vägg,  som den gången vi åkte i väg för att köpa ägg, vi kom hem med en ny dator,  eller vi skulle kolla på ny garderob, vi köpte en ny kyl och frys i stället, som var så stor, att vi var tvungna att riva väggen i köket och bygga om, jag vill gärna tro att allt man gör för något gott med sig...
Lasse tog alla mina skor med ro, han kunde dock protestera när jag påstod att jag inte har några skor att ta på mig, han tog mina rosa bra ha saker med ro och fann sig i att bära en rosa skjorta till sin kostym...så snäll var han, men om någon var elak mot barnen, eller mot mig, blev han rasande, familjen framför allt.
När han gav mig blommor kom de oftast med blom bud till mitt jobb,  han skrev alltid på kortet, jag älskar dig,   från din man.... Han blev ofta missförstådd, men väl då hade han rätt, annars sa han inget, och det är inte alltid alla som kunde ta det.
Jag vill gärna tro, eller jag har bestämt att han sitter vid min sida i soffan, och att han torkar mina tårar när jag gråter om nätterna  att han finns vid min sida när jag sover, tro på att Lasse och mamma har jävligt skoj,  var dom än är, och att de inte tittar in hos oss just  när man är på toa,  eller petar näsan.

Ignis eller inte.

Om gårdagen, det blev inte alls som jag hade tänkt mig, som det sällan blir, men att möta en främmande person, som man lägger allt i deras händer,  sin käraste, sina innersta tankar om farväl, sin sinnesro, allt man vill är lämna över allt i någons händer, här fixa det här..... Men så är det inte,  Man kommer att få betala, de beklagar din sorg, men har dollar tecken i ögonen, i smyg gnuggar de sina händer.
Visst förstår jag att det kostar pengar, men ockerpriser,  vi valde bort annons i tidningen, där börjar det på 4800,  många tusenlappar på kistbuketten, som vi också valde bort, för vi har en annan idé... men en då.  Hur ska en pensionär ha råd,   Jag känner att förtroende för en begravnings människa är viktigt, jag vill känns att det är för Lasses bästa, att flickornas vilja och idéer tas på allvar,  kvinnan i går sa att man ska ha 3 psalmer, minst mellan in och utgång, och jag deklarerade att vi vill ha egen musik, Lasse gillade inte psalmer alls så,  hans favorit låt är Alice who is fuck is Alice, med Smokie, inte riktigt vad vi kan spela i kyrkan, det kommer bli musik, för det gillar vi..
Församlings hemmet vid kyrkan, tanken var den att sköta förtärningen själva, med erfarenhet med restaurang, så är det okej, men se det fick vi inte för husmor i församlingen, de vill ha 180-200 kr per kuvert, fetglöm,  men nu verkar vi ha löst lokalfrågan, med att hyra Brännkyrka bygdegård, visste inte att det fanns en sådan, och med goda snälla fantastiska hjälpbredor, så kommer alla som vill få sig lite kaffe.... Det känns bra, ingen har gått hungrig från mitt bord, någonsin...'
Imorgon kommer jag med största säkerhet ringa och avboka Ignis,  jag ler åt vad SEA sa,  "ingen är dum mot min Mari",   men hon kommer säkert skicka en faktura på tiden vi satt där i går....
Imorgon tar jag även med mig en vän, AB, det blir jättebra, för det är som C säger, så fort det blir prat om siffror och pengar så slutar mamma att lyssna efter typ 10  sekunder, ja så är det nog...
finns inget tråkigare än ekonomi och politik....

Begravningsbyrå

Då var det över, första besöket, men så dyrt allt är, hutlöst, ändå har vi valt bort en del, och valt det billigaste alternativet, blev irriterad över kvinnan vi bokat tid hos, hon var tvungen att gå ifrån för att svara i telefon,  och pratade om andra som gått bort, vilket jag fullständigt skiter i.
Men orkar man byta byrå, ta alla nya beslut ? Flickorna får bestämma, att ha kaffe och tilltugg i församlingshemmet, kostar mer än vad vi har råd med, så det lutar att de som vill och orkar får följa med hem för kaffe och något tuggbart.
Köpte en svart kjol idag, passar inte i kjol som går över knä, inte med mina korta ben, ser bara konstigt ut,  men jag orkar inte bry mig just nu, kommer säkerligen få panik över klädseln på begravningsdagen i alla fall...eller att något annat strular, och så är det svårt, vad ville Lasse ha, troligen, en brassestol, på en brygga, med ett fiskespö och en öl i sin hand.
Vi får också lägga ner brev, blommor och minnes saker hos honom i kistan, det känns bra, och känner jag våra flickor, så blir det nog en hel del..
så var när blir det då jo

Brännkyrka Kyrka  Onsdagen 30/10  klockan 14.00  

Och det är fortfarande omöjligt att förstå, att han aldrig kommer tillbaka, det går bara inte...
Kan någon förklara varför det blev så här, för 10 veckor sedan var han frisk och kry, från allt till inget på 10 veckor,  för 4 månader var vi i USA,  och allt var perfekt, livet var gott, sommar,  semester i augusti med båten väntade, vi åkte ut första lördagen, hem 4 dagar senare, Lasse hade ont, väldigt ont i vänster ben, det var den första blodproppen, och helvetet var igång.
70 ynka dagar...
Vi har fått veta, nu att 80% av de som får cancer i bukspottsköteln får den tillbaka den inom ett år, varför talar de inte om det, om vi fått veta, hade vi levt annorlunda, gjort helt andra beslut, vad hade vi valt att göra.
Men vi hade fått välja, vi hade fått bestämma hur och vad, nu hann vi inte,  någon tog tiden i från oss.

Trött

Idag är jag trött, så himla trött, var ner till vårdcentralen, idag, för sjukskrivningspapper,  jag fick 2 veckor, det räcker inte fram till begravningen. De påstår att man kan bara sjukskriva i 2 veckors perioder....what ever !! 
Jag började gråta direkt när jag kom in till läkaren, när jag skulle förklara att min make har gått bort,  det är fan inte sant, hur kan det vara sant.
Idag ska vi till en begravningsbyrå, fy farao....vad jobbigt.

Lasses saker

Idag var jag nere i garaget, för första gången sedan dagen D,  i vanliga fall så är det bara ett garage, fullt med ting till huset, en del nyttiga grejer, med framför allt så är Lasses alla saker, hans motorcykel, hans verktyg, hans maskiner, helt plötsligt är det inte ett garage, utan ett rum fyllt med Lasse.
Det är som jag ser det för första gången, jag kan se honom stå vid bänken längst in stå och meka med något, hans verktyg hänger på tavlan på väggen, de ligger här och där, han är hopplös på hålla ordning.
Det är lördagkväll vi ser en film på dvd, och så ser jag hans hela system, förstärkare, blue ray, högtalare.... hur han fixade, bytte högtalare ett otal gånger innan han var nöjd med ljudet,  jag ser hans morgonrockar bakom sovrumsdörren, alla hans whiskeyflaskor, alla båt tidningar som ligger på hög vid hans sida av sängen,  Min blick sveper över bokhyllan, på alla fotografierna så många som är borta, mormor, mamma, make
kommer jag någonsin bli glad igen.

Förstå

Vi är så omhändertagna, vi får besök varje dag, vi får mat, och sällskap, och det är fantastiskt, så för några timmar är det nästan som vanligt, vi får skratta lite, vi minns, men vi pratar inte om framtiden..
Men det är när man blir ensam som man går ner i sin bubbla igen, man tittar på TV men ser inte, man blir sittande i soffan, utan att göra någonting alls, jag tänker på det enorma arbete som ligger framför, begravningen, gå igenom alla hans saker, och kläder, sälja huset, båten, motorcykel.
Det som gör mig irriterad är att på våra räkningar, tex boxer, vattenfall, telia mm det är inte bara att ringa och att de byter ut, Lars till Mari, nää det går inte, utan de väntar in döds intyget, då kommer avtalen att avslutas, och jag måste skaffa ett eget, det är så mycket jag måste bestämma, ändra och  bara att komma ihåg att göra det, känns övermäktigt, vi har alltid varit två, om allt, nu är det bara jag, som måste ta alla beslut, jag som måste bestämma hur det ska bli, jag som bara vill dra täcket över huvudet och gömma mig.
I går tog jag ner tvätten från sträcket, som har hängt där ett tag, jag började gråta när jag stod och vek hans kallsonger, t-shirts, vad ska jag göra med dem, alla jeans, han köpte i U.S.A, som han aldrig hann använda, När ska man börja, ta hand om allt, när är det lagom tid rensa hans lådor, med strumpor,  S är jätterädd för att lägga sig på hans sida av sängen, C sover i hans t-shirts, som hon alltid har gjort, när är det rätt läge att ta av sig vigselringen, hur länge kan man ha bröllopsfotot på väggen,  vad är rätt vad är fel ?
Jag kan inte förstå hur livet kan vara så otroligt elakt och grymt, att jag förlorade mina föräldrar mycket tidigt, nu även min make på tok för tidigt, vågar jag älska någon igen, jag som bara tycks dra död och elände med mig.
Jag kan inte förstå att han är borta, jag vill inte förstå att han inte finns kvar, vad är det jag ska förstå.

Blommor

Man blir så rörd, för alla hälsningar vi får, och blommor, vi fick från Lasses jobb, och båt vänner, när vi läste korten, så grät vi alla tre, från damsektionen i vår båt klubb, från släkten,  man blir väldigt varm i hjärtat.
Imorgon ska jag kolla upp begravnings byråer, om jag orkar, känns jättejobbigt,  frågor kommer upp hela tiden, dödsintyg, kommer det hem med automatiskt ?  vilka behöver se ett sådant, måste jag byta ut Lasses namn på vissa räkningar, på huset, hur ska jag klara mig nu, på en lön, det är varmt i huset, och jag vet inte varför, det brinner ljus hela tiden, men kan det ge så mycket, känns skönt att det regnar ute, orkar inte med sol just nu..
De sa på Handen sjukhus att Lasse ska flyttas till SÖS,  hur körs han dit, på en bår, med lakan över, eller i en kartong, eller kista, vad är det för bil, när kördes han över, tänk om han tappar den lilla tiger som barnen lämnade kvar, dom är väl försiktiga med honom,  fan jag vill inte, varför måste vi ha det så här, tänk om det är som vanligt imorgon när jag vaknar och det här är bara en ond jävla dröm..man hoppas, samtidigt som man är realist, Lasse sa på slutet att han var less, och precis så känns det less, man jag vet inte vad jag ska vara less på.
 Hur ska jag överleva allt det här, det är ju alltid varit Lasse som varit där för mig, vid min sida, i snart 30 år, så har det varit han som jag lät ta hand om mig... hur ska jag klara det här.

Sova

Det är svårt att sova, det är svårt att gå och lägga sig, så fort man blundar så ser jag Lasse, hur han ligger där i sängen...
Första natten hemma i Tisdags kväll, låg blev irriterad över att någon av grannarna verkade spela hög musik, tills jag inser att jag hör mina egna hjärtslag, dunkar i bröstet, och dunkar i huvudet.
Jag har migrän varje dag, inatt tog jag en tablett så jag fick sova, hela natten.
Det är så overkligt det här, jag tänker på allt som Lasse inte kommer att ta del av, han kommer inte få vara med när flickorna gifter sig, han kommer inte få bli morfar, han kommer aldrig fira min födelsedag,  han kommer aldrig se slutet på tv serien Revenge,  han kommer aldrig mer sucka när det sport på tv, som jag vill se, han kommer inte vara här för oss när vi behöver honom som mest.
När min mamma gick bort, var det Lasse som tog hand om mig, vem ska ta han om mig nu, det är skönt att våra barn är vuxna, men det är så otroligt orättvist att de mist sin pappa i 21 och 24 års ålder.
Och som mamma, förlora sin son, måste vara det värsta en mamma kan gå igenom.
Jag tar tag i något varje dag, som måste göras, men en då känner mig stressad över det som ligger framför mig,  bilen, båten, huset, alla saker vi måste fixa med begravning, och boupptäckning, Men vi är väl omhändertagna, vi har vänner som kommer med mat, många som ringer, många som erbjuder sin hjälp...
Jag hoppas vi kommer att kunna sova i natt, speciellt för S som är skör och väldigt ledsen..
Jag önskar att jag kunde trolla bort allt det onda...

Lilla S

Vår yngsta tjej S, håller sin sorg inne, jag gråter, C gråter,  men inte S hon vill vara så stark, men någon gång måste det komma ut, på ett eller annat sätt.
så igår, när vi suttit vid Lasses sida, när alla klappat, och tagit sitt farväl, satt S kvar och hon grät, hjärtskärande, höll i pappas arm, och bad honom vakna, vakna pappa, hon ville absolut inte släppa taget, inte lyssna, inte gå, hon var lite svår att få kontakt med, läkaren tillkallades, vi fick i henne en lugnande tablett, hon började hyperandas, då kom praktiska Mari fram igen, la allt annat åt sidan, frågade S håller du på tuppa av nu, jag fick en nick, tog tag om henne, lyfte ner henne på golvet, de tog ett blodtryck det var okej, så där låg jag och S och Lasses kompis SEA  på golvet, han höll hennes hand och hennes huvud, jag pratade med henne hela tiden, klappade henne på kinderna, hon lyfter upp på en säng, så kördes hon in i ett annat rum, där hon blev lugn och somnade en kort stund, hon fick dricka vatten, så jag och  SEA vid hennes sida och pratade lugnt, han lämnade henne inte, bara satt där och var så fantastisk, och hans fru lika så, en fantastisk hjälp och stöd, som vi har haft med oss hela vägen.
Vi bestämde oss för att åka hem medans S var lugn, och det gick jättebra, SEA tog henne under armen och började gå, det var Lasses, syster och sambo, SEA och hans fru JA som direkt satte sig i en taxi och kom till sjukhuset, det var en också en nära vän, och arbetskamrat som kastade sig i bilen, för att säga adjö, min syster T kom också på morgonen, ett fantastisk stöd för oss. Jag var inne hos Lasse flera gånger för att ge en sista klapp, och Hej då Älskling,  Nu är han så kall, det kanske gick så  fort, jag öppnade fönstret lite på glänt, och jag vet faktiskt inte varför, jag är alltid frusen, När JA kommer in till Lasse, där vi sitter, hon kramar om oss alla, och så hör jag henne säga, Å fönstret är öppet så själen kunde flyga ut,  jag tänker, Gud så skönt att jag öppnade fönstret, det kändes bra.
ETT STORT TACK det känns lite futtigt, men vi är evigt tacksamma..
T körde oss hem, jättekonstigt att komma hem, S vill inte se alla pappas sjukgrejer, droppställning, rullator, och alla dessa kartonger med alla mediciner, kateterslangar, mm, jag och T hivar in allt i ett rum och stänger dörren... T fixar te, kaffe och dukar fram bröd och pålägg, jag får i mig en macka, vi sitter där och pratar om Lasse, och om ditt och datt, vi dukar av, tar fram ett foto, tänder ljus, jag lägger fram skylten där det står kärlek, framför,  S somnar i soffan, lägger ett täcke över henne, jag och C lägger oss i vår säng... känner hur trött jag är, men jag somnar inte, det går inte att blunda, för varje gång jag blundar, ser jag Lasse, hur han ligger där, de har slutit hans ögon, kammat hans hår, han var så fin, men så olik sig en liten farbror, nästan en främling, det tog cancern 10 ynkliga veckor att vinna, över den bästa mannen jag/vi någonsin kommer få tillbaka.

Men det inte att sova, så jag ger upp, efter någon timme, T åker hem, vi känner att vi vill vara själva,  jag tog en dusch, bli av med sjukhuslukten, jag vandrar fram och tillbaka, väcker S efter några timmar, jag är liksom rastlös, så jag börjar städa, torkar damm, plockar, drar fram dammsugaren, C protesterar lite, men jag ska bara ta lite, känns bra att ha lite städat, jag gillar det.
Jag försöker locka med olika maträtter, allt för att få henne att äta, Det blir fattiga riddare, bröd som doppas i pannkaksmet, steks med kanel och socker, inte nyttigt, men det är inte viktigt i dag, vispar ihop smeten, steker och fixar, C ska äta isterband, när jag stekt klart, så säger C  ska du inte doppa dem i smeten du just gjort,  skit, jag får börja om, jag blandar ihop namn och dagar, händelser, det är liksom o ordning i hårddisken, jag märker själv att jag är vimsig... en sen då ..
Snart är det kväll och vi ska gå och lägga oss, det känns jättejobbigt, vi bäddar ner oss alla tre i vår säng, flickorna får varsin sömntablett, själv har jag ont i huvudet, treo hjälper inte, så det blir migrän medicin, så jag vågar inte ta någon sömntablett, vi ser på tv en stund, C blir besviken, på tabletten, den hjälper ju inte, jag får förklara att det tar nog en stund, så slappna av nu, det är trångt i sängen, kuddar täcken och gosedjur, som mina stora barn vill ha med, självklart ska vi ha med sälar och tigrar,  S gråter tyst, jag klappar och håller om dem, det tar ett litet tag, jag hör deras andetag, de sover lugnt, jag ålar mig ur sängen och lägger mig på soffan, jag hör hur våra telefoner som ligger på ljudlöst, vibrerar  av meddelanden, av hjärtan, av beklagan av sorg, kramar och medkänsla...
Jag har så många ord jag vill skriva, men allt snurrar i huvudet, allt så  overkligt, jag har så svårt att förstå, känns som man grötar omkring och väntar på att få vakna upp och allt är som vanligt igen....
Varför Varför

Sorg

Jag kan inte sova, men det kunde jag inte innan heller, innan dagen D brakade in, dagen död, man försöker att vara förberedd, försöker prata med flickorna, först om sedan när, men det spelar absolut ingen roll, när man väl är där, så existerar ingenting annat....
När jag pussade honom på söndagskvällen, innan vi åkte hem, ikväll så skulle vi, jag och flickorna laga mat, för en gångs skull, Isterband med Dillstuvad potatis, C absoluta favorit, S fick ost/bacon korv i stället.
Vi har levt på färdig mat och snabbmat när Lasse legat inne på sjukhus.
Han var trött, pussade mig tillbaka, jag sa att jag älskade honom, det var sista pussen, vårt absolut sista jag älskar dig.....
Måndag 7 oktober, klockan har slagit lunch, det första jag ser är att han är dålig, han orkar inte äta, vill inte dricka, han sover långa stunder, vad fan hände i natt, han försöker hosta, jag ser och känner hur ont det gör, det svider och skaver, han är svag, så väldigt svag, hans hand i min, hans fingrar är så vita,  han får fler besök, hans syster och sambo, vi bestämmer att åka hämta mamma hans, jag säger ja till de besöks förfrågningar som dyker upp, plötsligt är det nog en bra ide att komma idag.
I bland tittar Lasse upp, även om vi inte får någon reaktion så vet vi att han hör oss, och så helt plötsligt vaknar han, sätter sig upp, jag får i han en närings dryck, han säger hej och hej då till de som finns i rummet, minnen kommer upp, bus han har gjort och vi frågar om han kommer i håg, och så börjar han hosta, han far upp slänger sig över staketet på sängen, slem och blod, vi hjälper, torkar jag håller om honom så han inte faller ur, han sjunker tillbaka mot kuddarna, för varje gång, blir han svagare, han somnar, sover snarkar hans andetag är hesa, han sover med munnen öppen, jag och C sover hos Lasse, S sover hos en kompis, hon orkar inte, vara kvar,  och det är helt okej,  just finns inga måsten, inga borde, jag känner mig trygg med att hon inte är ensam.
Och så kommer natten, den absolut sista natten tillsammans....

Vi får inte kontakt igen, jag får inga svar, han kramar inte min hand, men jag sitter där vid hans sida, nästan hela natten, de har burit in tältsängar till oss, vi sitter på varsin sida om Lasse.
Efter samtal med läkaren, får vi reda på att infektionen i lungorna inte är någon infektion utan att det är alla tumörerna som tagit över, de är många säger hon, läkaren,  väldigt många, hon säger att Lasse är väldigt väldigt sjuk, och nu gäller det att han får ha det så bra som möjligt, ingen smärta, inget slem i halsen, ingen oro, nu gäller bara en sak  KÄRLEK.
Så vi,  jag och C sitter där i mörkret, håller hans händer, smeker honom,  jag lutar mig nära, pussar honom på kinden, i pannan, jag pratar om New York, vad vi såg, vad vi gjorde, jag berättar om Pongo (vår ara papegoja) som sitter och ropar efter pappa, jag berättar om de hälsningar från vänner, om sommaren,  jag klappar på honom,  Han får en spruta som löser slem, han får morfin ur en pump, vi ser till att han får extra när han blir orolig,  vi lägger oss ner, jag håller hans hand genom säng gallret, jag vill inte släppa, vågar inte.
Jag hör hur C s andetag blir lugna och jämna, jag sätter mig upp, och jag sitter där i några timmar, i mörkret håller hans hand, smeker hans hud.
Vi vaknar till samtidigt jag och C jag måste ha dåsat till, det står en sköterska vid hans säng, mer morfin, jag ber om en spruta till för hostan, han blir lugn, det börjar ljusna ute, hans fingrar är blåa,  han andas tungt, men han är lugn, han har inte ont, och tårarna rinner, för vilken gång i ordningen vet jag inte, skit samma, jag gråter så tyst jag kan, vi klappar, smeker och jag säger till honom att vi är här, är här hos honom....
Jag säger till C att vi måste ringa S,  C tar telefon, klappar på sin pappa, och vi hör samtidigt att hans andetag blir högre, och djupare, och varje gång han tar ett nytt, håller vi andan...
C går ut, lämnar rummet och avdelningen....och det är som han väntat ut henne, jag hör hur andetagen låter annorlunda, han låter, tjuter ut luften, jag pratar högt, nästan skriker, att jag är här, du behöver inte vara rädd, jag älskar dig, jag rabblar om och om igen, klappar, pussar kramar hans hand hårt.... Så blir det tyst, för tyst, jag ropar hans namn.... trycker på larmet, försöker känna hans puls, men jag tror att jag känner min egen, en sköterska kommer in, sätter sig vid min sida, jag vågar inte andas, törs inte tänka, jag klappar och klappar på honom, och så känner jag hennes hand på min rygg, och då  vet jag, det är över, han är för alltid, alltid borta....
Jag hör hur hon säger att ja nu har Lasse somnat in, jag börjar storgråta, det fan inte sant,  han finns inte längre, han är inte längre min,  hans ögon är öppna, håret är ruffsigt, det enda som hörs är syrgasen som väser på... klockan på väggen visar 8.15
Jag vet inte hur länge jag bara sitter där, jag och Lasse, och sköterskan, Lasse är så vit jag tycker att det är läskigt med att hans ögon är öppna, han skelar lite.
Jag reser mig upp, jag vill till våra barn, till flickorna, jag ber sköterskan att göra honom fin....
Jag hittar C utanför Entren, hon pratar i telefon, jag får tag i S, jag berättar om pappa, jag hör hur börjar gråta och hon säger bara ett ord Nej Nej Nej,  och precis som tidigare blir jag så där jävla praktisk,  säger åt S att lämna över telefon till sin kompis, jag pratar fort och bestämt, Hjälp S med kläder, och sätt henne i en taxi.
Jag är framme hos C  hon ser, innan jag säger Han är borta, sjukt svåra ord, HAN ÄR BORTA.
Vi sitter där på bänken, i pyamasbyxor och tröja, det är behagligt ute, inte för kallt, luften är frisk, men vi kommer inte att minnas att Tisdagen den 8 Oktober 2013 hade behaglig  temperatur, utan att det är den värsta dagen i våra liv

Lasse

Vår älskade Lasse somnade in och lämnade oss, i stor stor sorg och  saknad nu på morgonen...

Stark eller inte

De säger att jag är stark, som orkar, stark som en då,  håller ihop allt.
Att varje dag sitta vid Lasses sida på sjukhuset, att sköta hus, bilar, båt, räkningar, handlar  och stark som vårdar när han kommer hem, stark som orkar förklara för våra flickor...
Men har man verkligen ett val, kan man välja?,  I nöd och lust... förevigt, föralltid...
Jag känner mig inte stark alls, känns som mina nerver sitter på utsidan, det är svårt att möta bekanta som frågar, som vill veta, självklart är det så, jag blir rörd över allas omtanke, men att berätta utan att gråta, jag berättar, torkar bort tårarna så gott det går.....Jag möter bekanta som vänder mig ryggen, som inte vet vad de ska säga, jag förstår, jag vet inte heller vad man ska säga, det finns inga fel ord, igentligen,  en blick, en klapp, en kram.
Stark, jag förstår inte ordet, jag som storgråter varje kväll, ensam i sängen, i tystnaden, i mörkret...
S frågade varför jag inte pratar om hur jag känner det, och hur jag mår, men hur kan jag det, när jag ser deras smärta, deras maktlöshet, som är lika stor som min egen...

Vår pappa och make

Han blir så glad när vi kommer, tittar upp med förväntan i ögonen, man bli varm, han är så liten,  han tycker det är jobbigt att inte komma ihåg, han minns inte var han är, vad han åt till lunch,  om solen sken igår....
Han pratar ibland helt klart och ibland osammanhängande,  svårt att förstå vad han menar, ibland hittar han inte ordet han söker då blir han irriterad och ger upp...
Jag tar varje tillfälle jag får att smeka hans arm, hans kind, när vi är ensamma i rummet, så håller jag hans hand,  imorgon kommer min kusin och ska göra honom fin i håret, vi klipper naglarna, rakar honom, gör honom fin.... allt det där  som man tar för givet annars.
Och det är inte lätt, att se honom vara så svag, se hur han bara  blir mindre och mindre....
Idag tömde vi det sista i båten, mässingsklockan han fick när han fyllde 50 förra året, hänger i båten, graverad med hans namn, till och med klockan ser ledsen ut, hänger där som en påminnelse av sommaren som kunde ha varit så som tänkt var.
För 10 år sedan när jag och min syster var i USA, så köpte jag en keps till Lasse, med FBI broderat, han bar det ofta, i några veckor, tills han tappade eller glömde den, och i 10 år saknade han den, tills vi åkte tillbaka i juni, för att träffa mina kusiner, fira silverbröllop, mm. och köpa en ny keps, en svart med FBI på, är det ödets ironi att vi nu håller på att förlora vår pappa och make, jag ser hans keps från sovrummet, från min sida av sängen, varje kväll, varje morgon.... FBI hans favvis.
Jag skulle skrika rakt upp till himlen eller rakt ner till helvetet, att ta tillbaka kepsen, kom och hämta bara...bara vi får vår Lasse....

Haha

Lasse brukar ju alltid säga rakt ut, vad han tycker och tänker, och nu finns det ingen spärr, de bubblar ut, i tid och otid...Speciellt när det kommer läkare, sköterskor som är mörkhyade, eller har huvud duk.
Lasse tyckte inte han hade fått hjälp natten till onsdagen, så när jag frågade om hur natten var om han fått sova - nää har jagat negrer !
äh okej,  eller som igår kolsäcken, tjatar, eller som när jag satt hos honom, och han utbrister Enkelbiljett, vi kan ju inte låta bli att skratta, även fast synen är mycket begränsad, så ser han...
För i ena meningen säga att maten är god, och i nästa säga - äh hundmat !!
När C skulle sova över hos honom, så blev han irriterad att det skulle hon minsann inte alls, finns ju bara en säng, trångt och så klappar han i sin säng...
När vi lugnt talar om att hon får en egen säng, så gick det bra, men han lyckades slänga i väg  sina gamla snusprillor (portions) över golvet och även i C tältsäng...
Det är bra att han har go och fighting spirit kvar, Heja Lasse !!

Förstå, fatta, och inse

Med risk att bli tjatig, men jag fattar inte, varför, hur kan det bli så här, vad har vi någonsin gjort för ont.
Var nere vid båten idag, den ska upp på land om en vecka,  började plocka ihop, alla saker som ska bort, toalett artiklar, lyktor, kläder kastade tidningar, kastade kastruller, kastade allt som inte ska vara i en båt, har jag gett upp hoppet, näää eller kanske, ibland, ska man vara realist eller ska man blint hoppas,  jag vet inte, jag vet fan ingenting längre, utom att allt är skit, skit, skit...
Men vad är det jag vill förstå, jag vill förstå varför Lasse drabbas, får tumör, tumör tas bort, cellgifter, allt frid och fröjd, blodpropp, behandling, blodpropp, blodpropp....och när vi ser hans framsteg, dag för dag, tills domen kommer, men för fan, kunde inte skitgubben på gatan, fått en del, eller han som mördade sina barn, eller alla de som verkligen gör sig förtjänta av att drabbas av något som inte går att bota.... Nähej då vi tar en man som redan har mer än han mäktar med.
Jag satt i båten en stund, såg mig om kring, på de ny sydda dynorna i akter ruffen, på den nya stolen på styrbord sida, som Lasse var nöjd med ( har 3 stycken båtstolar i garaget som inte klarade testet)
Lasses låda med alla fiskedrag,  och så inser jag att det som ett helt annat liv, vi hade för länge sedan, vår båt är fylld med minnen om soliga dagar, om att fånga en gös mitt i natten, fiska kräftor, höra regnet  smattra mot taket, men också om motorproblem, att den läcker in vid luckan fram, om envisa mygg, och om våren ha hela sommaren framför sig... vi skulle inte byta bort en sekund av det.... vad finns det nu...

Svår och svårast

Det är svårt att gå upp på morgonen, och det är ännu svårare att gå och lägga sig på kvällen.   Jag har svårt att sova, och hur trött jag än känner mig, så somnar jag inte, allt bara snurrar i skallen, varför, hur och om...
Gamla minnen som dyker upp, saker som hänt för länge sedan, kryper fram, saker vi gjort tillsammans, händelser, roliga som mindre roliga, tokiga och obegripliga men framför allt kära minnen.
Vi pratar minnen, med Lasse bara han och jag, men även när han får besök av vänner... vi skrattar, pratar och minns, tillsammans.
Underbart är kort, har fått en helt ny innebörd !!
Det finns så mycket jag vill säga, berätta för Lasse händelser som komma skall, saker som flickornas bröllop, barnbarn, resor vi ska göra, tillsammans, vi, oss, alla...
Dagarna flyter ihop, helt plötsligt är det fredag igen, känns tiden glider igenom våra fingrar, Lasse tappar tiden, hans dagar och nätter, är att ha ont, äta, sova.
 Av 5 dagar den här veckan har jag haft migrän i 4 dagar,  men varje gång jag kliver in till Lasses rum, och han ser mig, så lyser han upp, jag blir varm i hjärtat när han ler mot mig, mitt livs kärlek är svårt sjuk,  men jag kan ta en eller två tabletter så är jag frisk igen....men det kan inte Lasse.

Reg nr FOO

Separations ångest, över en bil ?? idag körde vi över lilla FOO till Skoda i Sätra, då vi har bestämt att avskaffa en bil, Lasse kommer inte köra någon mer bil, då hans syn är mycket mycket begränsad..
Lilla FOO med rosa rattmuff, blev det.. kommer absolut sakna min lilla bil, så löjlig jag är...

Det finns ett ut tryck, 
 Gud ger dig inte mer än vad du klarar av !
Då kan jag meddela att vi har fått mer än vad vi klarar av nu,  det räcker nu.
Varför måste vi gå genom detta.
Livet är en dans på rosor, men då och då trampar man på en tagg !
Hur många gånger har man inte klagat på vädret, eller att det är måndag igen,  eller att det är kö på motorvägen,  på rödlyset, räkningar, alla vardagliga måsten.
Jag skulle ge allt jag äger för att få tillbaka vardagen, utan att klaga.
På Lasses avdelning möter man människor i dagrummet, i korridoren, alla nickar, säger hej,  familjer spelar spel tillsammans, det står extra sängar i rummen, där anhöriga får sova över i
Det finns en gästbok att sätta sin hälsning i, ljus som brinner, inga höga ljud hörs, det är tyst och lugnt.
Vi sitter vid Lasses sida, när han är vaken, när han sover, vi matar, hjälper till, lyfter upp, fluffar kuddar, kliar på ryggen.
Kommer han någonsin hem igen....

 

Vänner

Det är helt otroligt vilka fina och fantastiska vänner vi har, hur det ställer upp, bryr sig, vi är verkligen rörda av all kärlek vi har fått.
En sa - om jag var så sjuk som Lasse, skulle jag vilja att du tog hand om mig ! Så härligt att få höra,  många har erbjudit sin hjälp med praktiska göromål, och så var det redan för ett år sedan då allt det här började, när Lasse gick igenom sin stora operation.
Men av egen erfarenhet,  det är lätt att erbjuda sin hjälp, och när jag väl sa att nu behöver jag hjälp, då var det oj så jobbigt, är du säker på att "jag" behövs, ring senare om min hjälp verkligen behövs...
Jag har fått kritik för att jag trycker bort samtal, jag har fått höra att Lasse ligger väl inte och shåpar sig, upp och hoppa nu, jag har fått höra sitt inte hemma, ut och träffa någon, jag smsa dig, men du har minsann inte svarat....
En del av mig, skulle vilja säga ifrån, skrika att du får du ge dig, lägg ner, dra åt pipan, men jag har inte ork och energi att lägga sådan energi på människor som inte har vett att förstå. De är bara en liten liten del ibland alla andra vänner som gör så otroligt mycket.

Erbjud inte din hjälp om du inte är beredd på att verkligen ge den !

Vänner som man trodde skulle finnas där, vänner som stod en nära, har tagit ett steg bort, och vänner som tagit ett stort steg närmare, verkligheten är inte alltid som man tror.
Jag är så tacksam, och rörd för alla som finns för oss, det är verkligen fantastiskt, vi älskar er alla !!

så svag

Idag var han lite bättre, en smula, ett litet litet steg åt rätt håll, men stegen åt fel håll känns större och djupare.
När vi kom upp idag, till Lasse så skulle han ner på röntgen, så jag hängde på, de tog bilder på hans lungor, jag fick följa med in och hjälpa till att lyfta honom, lägga honom ner, han klarar inte stå upp, så svag är han,
där jag står ser jag bilden på skärmen, jag ser hans revben, hans lunga, det tar en sekund, lunga, en lunga, det borde vara två.   Han lägger sina tunna armar om min hals, när jag lyfter honom från britsen,  jag kan inte, orkar inte stå emot, tårarna som rinner, försvinner ner på Lasses bröst.
Så Lasse nu är det klart, hojtar jag, pussar honom på kinden, han är trött, och anfådd,  Rullstolen är lätt att köra, eller så väger han ingenting längre....Vi fikar, pratar det kommer sjuksköterskor och hälsar, kvällspasset har kommit, vi ber att få samtal med läkaren, om vad röntgen visade, igentligen, men hon kommer aldrig, kanske är jag för rädd för att få svar, jag låter det vara.
Lasse får sin middag, en liten portion som ryms på en assiett C delar och matar honom, för han har inte ork själv,  S får hämta mer mat, det är bra, hans matlust finns kvar.
Han är arg, över att inte hitta larmknappen i går, han säger att han ropade och skrek på hjälp, så innan vi går övar vi på att hitta larmknappen och trycka, vi bäddar ner honom, pussar klappar och kramar, han frågar, kommer du i morgon, ja jag kommer till dig, igår, idag, imorgon...
Han var så glad över att varit på toaletten, fått bort förstoppningen, han var glad över ha gjort nr 2, på toaletten, och inte i blöjan de satt på honom.
Hur är det möjligt att för mindre veckor än jag har på mina fingrar, gått från en stark och glad man på semester, till en tunn svag varelse fylld med smärta. där oro och hjälplöshet lyser i hans ögon...hur och varför.

Inlagd igen

Så jobbigt att se Lasse kämpa med allt som drabbar honom, blodproppar, tumörer, infektioner, det är bakslag på bakslag, igår togs beslutet att lägga in honom på Handens Sjukhus, där de kan ge syrgas,  och smärtlindring med sprutor.
Att resa sig ur soffan och ta 2 steg till båren, var övermäktigt, han var helt slut, flämtade,  alldellens grå och tunn.
Nu under hans sjukdom så har svårt att prata, hitta rätt ord,  och så,  när han låg på sös, så kunde han rynka på näsan, åt någon sjuksyster som var mörkhyad, och säga, skogsneger !!  eller så kom uttrycket  enkelbiljett !!  Inga hämningar här inte, så igår när det kommer en sköterska med mörk hy  och en läkare med huvud duk runt skallen, och ett namn vi inte änns kan uttala, höll vi alla andan, men det var lungt... han orkade nog inte... han menar inget illa, till någon.

De satte syrgas, och vi satt där vid Lasses sida, så började jag kolla på hans syrgas slang, och inget kom ut, det bubblade inte i behållaren, vilket det ska göra, det är tur man själv är uppmärksam.
väl hemma på kvällen efter vi matat Lasse med sin middag, och klappat om och pussat,
Mycket trött, nu i natt ska jag få sova, var planen, men det svårt att komma till ro, det är i mörkret som tankarna inte lämnar en, och ensamheten  är som störst...

Idag !! 
Natten var jobbig, vi var uppe vid 02 för att gå på toa, det tog över en timme, sen fick jag honom att somna om, för att vakna kl 06 igen av smärtan i ryggen,  dubbla morfin tabletter så somnade han om vid 07,30 igen, så vi är ganska trötta idag,  och självklart har jag haft migrän i 2 dagar nu,  svårt med ord att beskriva hur jobbigt det är nu, skit jobbigt.
Idag skulle vi träffa läkaren som har hand om Lasse, och cellgifter,  jag fick boka av, för Lasse orkar inte gå de 12 meter till bilen, vi får köra han på rullatorn från sovrummet till vardagsrummet, eller till toaletten, han är helt slut.
Infektionen sitter i lungorna, de försöker mäta hans syre i blodet, men det är så dåligt att mätaren inte ger utslag, allt det här gör mig skiträdd, efter telefon samtal med läkaren, så blir det nog inga cellgifter, han är för dålig, min stackars älskling.
Vi förstår inte hur vi ska klara oss igenom det här.

2 år sedan

För 2 år sedan Köpenhamn

För 3 månader sedan Rockafeller Center New York