Telefonförsäljare

Jag jobbar med telefonförsäljning,   och det innebär inte bara att få kunden att köpa så mycket som möjligt vid ett tillfälle,  ett samtal,  är kundvård, service och möte mellan köpare och säljare,  alla vill ha en nöjd och glad kund,  som kommer tillbaka....  men man kan inte göra alla nöjda, ibland är kraven för höga, och ibland ligger inte besluten i egna händer.
Jag har jobbat med kundservice,  försäljning och kundvård i hela mitt arbetsliv på något sätt.

I kväll ringde en försäljare till mig.
Och jag har alltid med mig att det är ofta unga människor som sitter bakom de här samtalen, så jag är alltid så trevlig jag kan med att säga nej tack,  jag är inte intresserad.

Men ibland är sista droppen innan det rinner över, inte så många.

-Hej jag heter xxx,  och jag ringer från Stadsmissionen !  Stör jag ?
- Hej,  ja faktiskt
- Men då ska jag fatta mig kort !
Vill tacka dig för dina bidrag du gett till stadsmissionen.... bla bla    i flera minuter pratar hon på att behovet är stort,  och det behövs mer pengar...  osv  minut efter minut,  jag försöker avbryta att be henne ringa en annan dag,  men det lyssnar hon överhuvudtaget inte på,  utan maler vidare...
- så vi vill gärna att du blir en månadsgivare !
Här har jag tappat tålamodet,  och kort säger  jag att Nej, det vill jag inte...
Och det här handlar inte om att sätta henne eller någon annan på plats.
Jag vill inte bli månadsgivare för orsaker som är bara mina.
-Men varför inte,  det är ju stort behov ?
Jag talar om lugnt och glasklart att jag ger bidrag när jag kan...   Då avbryter hon mig, med att höja rösten och men det gäller ju inte sådana stora summor
Då brinner säkringen...
- Du...  jag ger när jag kan,  och jag har sagt nej till ditt förslag mer än tre gånger...  tack för ditt samtal och lägger på luren...

Jag stödjer flera insamlingar,  jag ger allt jag rensat ut till stadsmissionens butiker,  nästan alla kläder efter Lasse gick till myrorna,  köper alltid rosa bandet, och rosa bandet varor,  köper filmer, böcker och glas m..m på stadsmissionen,
Jag skickar in en slant till stadsmissionen varje jul,...  m.m
jag ger när jag kan,  vissa månader är det mer räkningar,  och efter ha varit arbetslös i ett halvår,  tog en bra tugga av mina besparingar...
så ingen ska ge mig dåligt samvete för att jag inte vill vara en månadsgivare.

En bra säljare lyssnar....  lyssnar av läget.

LP - Lost On You [Official Video]

Jag fullkomligt älskar den här låten....  den säger mig en hel del... lyssna och njut.

Andra sidan

Igår skulle jag på möte och de skulle hållas hemma hos sammankallande,  som bor på andra sidan stan.
Jag som har nära  noll i  lokalsinne,  var riggad till tänderna med hjälp...
Först skrev jag ut hans vägbeskrivning,   så ledes till en ort Järfälla...  för mig hade han kunnat bott i borås,  typ.
Eftersom texten på hans vägbeskrivning var mikroskopisk liten,  skrev jag upp den för hand...
Kör över Tranebergsbron,  (en mega big bro i Stockholm) kör mot Hässelby !
Så jag hoppar in i bilen, och kopplar in min vän GPS en ouppdaterad men funkar nästan alltid.
Eftersom båtvarvet ligger i Ulvsunda, så vet jag vilken bro som är just Tranebergsbron,  ut på essingeleden...  Håller HÖGER  mot Tranebergsbron.
- Sväng vänster,  håll vänster...  vänster !!   Gör om rutt !!
Men va fan,  är kvinnan i GPS helt coco,  jag vet väl var Tranebergbron ligger....
- Gör om rutt !!
stup i ett vill hon att jag ska svänga av leden och vända... 
Av leden,  på bron.... Ha där ser du,  här är jag !!
Gpsen ville att jag skulle köra mot skärholmen ???  Helt obegripligt.
På min handskrivna lapp står det sedan  kör mot Hässelby....  Å det står Vällingby där jag är,  hela vägen förbi brommaplansrondellen... Vällingby Vällingby Vällingby
Upp med telefon,  och appen för vägledning waze,  och ja det var kö och alla bilarna stod stilla..
så nu hade jag  GPS,  WAZE, lappen....  jag åker och åker å åker,  in i en rondell,  ut in i nästa rondell,  säket sju eller åtta sycken...  kvinnan i gpsen  är lugn och har slutat att hojta gör om rutt...
Å som ett under är jag framme,  å jag åkte inte fel en enda gång,  vilket gpsen inte skulle hålla med om, 
På vägen hem,  nöjde jag med gpsen,  igentligen var det inte alls svårt,  hem kommer man ju alltid,  och så fort man kom ut på stora vägen, så var det bara att köra rakt fram i alla rondellerna... tillslut var jag ju på Tranebergsbron igen.
Blev lite sent, så jag stod på lite,  kör väl alltid för fort,  men i går så la jag mig efter en bil som höll hastigheten,  å jag vet inte riktigt varför,  tills vi åkte rakt igenom polisspärren.... 
Hastighets och säket nykterhets kontroll...  de tog bilen som låg en bit framför oss,   och bilen som kom ikapp oss bakifrån...  hehe gott,  bara att putsa upp glorian.... eller tacka bilen framför.


Jag kör nästan alltid bil,  det är viktigare för mig att kunna åka när jag vill,  och mest bekvämt är med egen bil,  trots att jag inte hittar... men det lösers sig ju alltid,  och ibland eller för det mesta hispar jag helt i onödan.
Och ibland gör man misstag,  som den gången jag och C skulle äta frukost på ett känt snabbmatsställe med drive thru...  då jag körde förbi den där sabla lådan man pratar i,  C höll på kissa på sig av skratt och tjejen i lådan gastade Hallå... för full hals....  det var ju bara att backa... ju


Whats the problem ??  Simma lugnt !

Bilkontroll

Jaha....  då var det dags för lilla axa s första bilbesiktning.
Varit så himla duktig, beställt tid,  och betalat via nätet....  alltså grym liksom
Åkte i god tid,  gillar inte att komma försent,  eller stressa om jag kan undvika det...
väl där,  så anmälde jag min ankomst via en dator,  inga problem...
satt där i godan ro och lyssnade på radion, när det slog mig,  äh varningstriangeln !!
Visst är det så,  att om man inte har en sådan så är det en tvåa i protokollet och man åker på en ombesiktning...
Jag ut ur bilen, upp med bakluckan och röjde runt,  bland dunk med spolarvätska, gravljus,  fälgrengörning,  Hammarby flagga,  en coca-cola burk,  min rosa svandunsboa, en mjukis älg,  en söt mjukis anka, slipmaskin, reflexväst, första hjälpen,  och en del
 annat jag inte ens registrerade vad det var... men ingen triangel....  CRAP !!
Har ju haft bilen sedan ny, så den borde ju vara där...
Vad fanns det att göra,  suck.... har jag tur kanske de glömmer att kolla den, eller om de till och med strukigt den grejen.
Så när det var min tur,  körde in igenom porten,  så står killen och vinkar in mig tills jag står precis rätt...
Hoppar ur med ett bländande leende och lägger huvudet så där lite charmigt på sne,  och frågar innan karln ens hinner säga hej,  om handbromsen ska vara i eller inte...
Han skakar på huvudet,  och med ett ord....  VARNINGSTRIANGELN ???
Jaha så var det med det....
- Ja den är väl i skuffen,  säger jag och ler igen.
Han upp med luckan och upp med luckan där reservhjulet låg förrut, nu mer så har man någon mockafjong som man fyller däcket med i stället för att byta.
- Den borde ju vara här,  för jag har haft den sedan den var ny typ.
Men som ett litet mirakel,  knackar han på någon ask, som sitter mot kanten bak,  
- Där är den !!
Puh....  !!
Sen skruva han på charmen och bjöd på kaffe medans jag väntade...
Glad i sinnet så tuffade vi hemmåt lilla axa och jag,  med ett blankt papper från bestiktningen.


.

3 år

En sådan dag,  man bara vill dra täcket över huvudet och  sova till nästa dag,..  sudda ut den,  låta den gå förbi.
Tre år,  ibland känns det som det var nyligen och ibland som det var en evighet sedan,  ett helt annat liv.
Allt är före eller efter numer.
Så vad gör jag då,  istället för dra täcket över mig,  jo jag städar,  nästan hysteriskt har jag gnott på diskbänken, spisen samtidigt som tvättmaskinen går på högtryck.
Dammsugaren står mitt på golvet,  dammar,  vädrar,  polerar  allt på samma gång,  för då behöver jag inte tänka,  inte känna efter.
Årets mest tyngsta  dag,  som igentligen är tre dygn lång,  dagen före, idag och till slut igår.
Snart kommer jag bli mormor,  helt fantastiskt och även jättekonstigt,  ser jag ut som en mormor,  eller känner jag mig som en mormor ?
Det som är allra värst är att lilla parveln aldrig får träffa sin morfar...så himla orättvist.
Det gör mig arg,  varför måste man dö... så sabla onödigt.

Tänker på hur sista dygnet var,  där på sjukhuset,  minns inte allt,  vissa minnen är starka,  kvävande,  varför gjorde jag så,  eller varför sa jag så.
Varför försökte jag inte väcka honom,  för att få tala om hur mycket älskade honom,  att han inte skulle vara rädd,
Hela natten höll jag hans hand,  även när jag somnade av utmattning,  en kort stund,  så höll jag han i handen.
Kommer för alltid minnas hans sista andetag, hur rummet krymte,  paniken,  larmknappen,  min egen röst som skrek,

Då och då kommer det över mig att "det ska jag berätta för Lasse"  eller när jag går förbi hand fotografi att han faktiskt är borta.
Hans  telefon nr ligger kvar i telefonboken,  våra sista sms,  allting är före eller efter !

Bara onda människor borde dö !