Bröllopsdag 30 år

Jag är trött, så väldigt trött,   datumet har hängt över mig hela helgen, dagens datum,  18 Juni 1988
Vet exakt vad jag gjorde denna dag för 30 år sedan,  nästan timme för timme.
Hämtade brudbuketten,  frissan,  fotografen, den långa gräddfärgade Limon vi hyrde,  vigseln hur nervös jag var, händerna som  skakade när jag Lasse tog min hand,  där framför altaret.
Hade någon talat om att ni får bara 25 år som gifta,  hade jag nog skrattat bort det,  på sin bröllopsdag är man i ett rus, och oslagbar, oövervinnlig....   Tills döden skiljer oss åt.
Vilken hemsk mening att upprepa där framför prästen, att bara höra Tills döden skiljer er åt,  på vår lyckligaste dag.
Och det är precis så den gör,  skiljer oss åt.
För 25 år sedan,  stod vi denna dag i New York,  det var Lasses drömresa att besöka Ground Zero.
Märkligt,  en plats som är fylld av död och sorg.
Vi hade den bilden på Lasse tagen  framför ett av de två vattenfalls monumenten,  som byggds för hedra, minnas och aldrig glömma, terror attentatet 9/11
Idag minns jag hur vattnet brusade ner för kanten,  hur lågmält alla talade,  med stor respekt för de som grät vid platsen.
Alla blev tagna och påverkade av den massiva tyngd som låg över platsen.
New York blev vår sista resa,  som vi gjorde tillsammans,  3½ månad senare gjorde Lasse en egen resa, hans sista,  den eviga vilan.

På en gravsten någonstans i världen står det.

Missing You Always.

You never said l´m leaving
You never said Goodbye.
You were gone Before we knew
And only God knows why.
In Life l loved you dearly
in Death l love you still.
In my heart l hold a Place
that only you can fill.
It broke my heart to lose you
But you didn´t go alone.
A part of me went with you
The day God took you home.

så fin text, säger så mycket.

 De säger att allt händer med en mening,  men det är inte alltid vi förstår det.
Det har snart gått 5 år,  och jag kan fortfarande inte hitta eller förstå  vad det var för mening.
Och jag blir så arg och ledsen över att vårt barnbarn aldrig får ha en morfar.

Vi fick kämpa i äktenskapet precis som alla andra, upp och ner, fram och tillbaka, i nöd och lust.

Idag på vår 30 års bröllopsdag,  hade vi inte varit i Sverige,  utan verkligen gjort en drömresa till en plats vi längtat till.
Idag åker jag till kyrkogården,  till graven,  till Lasse

Är så trött, så trött vill dra täcket över huvudet,  gömma mig, sova.
Jag har gått vidare,  men så kommer sådan här årsdag,  och i ett slag är man tillbaka,  men man faller inte lika djupt,  sorgen finns där alltid, varje dag,  man lär sig leva med den sida vid sida.
Han var så mycket Lasse,  make, pappa,  en son,  en bror,  en svåger, kusin,  vän, arbetskamrat  å ibland surgubbe.
Vigsel ringen sitter där på mitt finger,  och det är fortfarande den vackraste smycke jag har.
För även om han inte är på vår planhalva, så har vi bröllopsdag, vi är fortfarande gifta.
Jag hoppas att han sitter där uppe, på ett moln,  en kall bira, samtalar med min mamma,  sin pappa,  och alla andra som vi saknar.

Jag har svårt med ensamheten,  den är kvävande i bland,  särskilt i semestertider,  eller högtider.

Men fan vad jag har lärt mig saker,  till och med att säga ifrån,  ibland.

Operation cellförändringar

Nu har det gått antal veckor sedan operationen jag gjorde där alla cellförändringar togs bort på livmoderstappen,  lyckligtvis fick jag sova gott undertiden.
provsvaret som kom,  gav inga uppgifter på vad cellförändringarna var,  cancer eller inte,  utan bara att det var kraftiga cellförändringar.
Det som är intressant  är vad nästa cellprov ger efter provtagning i September,  om de är tillbaka eller inte...  är det så att de kommit tillbaka,  vet jag inte vad som händer då kanske det städar ur hela garderoben och ta bort rubbet.
Jag tänker inte så mycket på det,   jag packat ner det i den mentala lådan, och ställt det på en hylla långt bort.

Jag har ju haft migrän sedan jag var sex år,  ett jävla helvete,  som förstör mycket av min vardag som fest,  dag och som natt.
Har fått höra,  när du kommer i tonåren då försvinner den säker,  inte då,  sen när du fött barn kommer den mattas ut... jo tjena,  och sedan dess,  när du kommer i klimakteriet då flyr den bort...
Som jag längtat, och väntat....  min mamma dog när hon var 50 år,  och hon hade landat i klimakteriet kanske runt 45, åt östrogen typ och sånt.
Det är ju klart som fan att man själv ska dras med eländet med mens längre än vad man har lust till,  var klar med det för länge sedan.
Och jag är en frusen själ,  så svallningar bring it on... välkommen hit,  så slipper jag frysa.
Så i Mars hände det plötsligt....  shit fick jag feber,  illröd i plåten, ner på halsen och varm....  äntligen.... kan jag äntligen få slänga alla mens skydd nu....  in på google,....  Man kan ha mens upp till 1 år innan den sedan försvinner det är inte ovanligt alls .... Men va fan ! 
Och så efter själva operationen gjordes....  inte en enda svallning eller värmevåg,  eller något annat klimakteriet grejs....  vad göra,  fortsätta vänta.

Tack för omtanke och peppning,  jag behövde det.

Love Always !

Cell prov

Är det min tur nu ?
Ett cellprov som kom tillbaka med förändringar,  jag vet inte hur och vad menas med det,  bara att det inte är bra,  och att de måste tas bort,  livmoders tappen.
Så på Måndag om en vecka,  sövs ner,  och cell förändringarna skärs bort,  sen skickas de på labb för att se vad det kan vara,  cancer,  virus,  eller något annat.
Under de här veckorna har jag verkligen lagt tankar och funderingar i en låda, och upp på en hög hylla i minnet.
Det är nu som det bubblar upp,  ramlar över mig, i tid och otid.
Jag har haft det här en gång för länge sedan,  året efter mamma gått bort,  då sövde de ner mig och tog bort allt och allt blev bra,  och det ska det nu med,  jag har lovat mina flickor att bli 100 år
Jag hör flickornas funderingar, om det skulle vara cancer,  det är tungt,  vi gaskar upp oss med att så fan heller att det är cancer,  det är bara ytterligare ett hinder på vägen,  att hoppa över.
Jag tar sats, springer flyger över,  och landar....