Idag är väl ingen vidare bra dag,  känner mig ledsen....   I fredags var jag vid graven igen,  nya blommor, ljus och tårar....   Sent på Fredagskvällen bestämde vi oss för åka ut till klubbholmen och sova över där,  igentligen hade jag väl ingen större lust, men S ville,  och jag ser att hon mår bra av att vara där.
Hon gick till och med upp tidigt,  så vi packade billen med kuddar och lakan,,  och åkte mot Färingsö.
Jag tittar ner på hastighetsmätaren,  ops  straxt över 70 km,  bromsar till och tittar upp,..... BLIXT !!
Helvetes jävla skit !!
Var inte alls mycket över 70,  förbannat  också 1800 spänn fattigare kommer jag att bli.... gissa om jag körde minst 10 km under hastigheteskamerorna på hemvägen sen...  sabla på hitt med fartkamra,  är ju inte alls några skolor eller daghem i närheten.

Vi badade och hade en trevlig dag och kväll i alla fall där ute,  och på vägen hem, så brakade hela himlen  loss,   det fullkomligt bara öste ner,  jag och S var ju tvungna att åka upp mot centrum för köpa mjölk bla.
Inte hjälpte det att vi sprang från bilen till ica,  genomblöt,  hade jag travat in i MRS WET T-SHIRT tävling så var jag helt rätt,  det regnade så mycket att vattnet forsade in i butiken och vi vadade igenom vattnet till bilen,  vi hade några sänkor att ta oss igenom med bilen innan vi kom hem till vår gata,  och vattnet gick ända upp till dörrarna,  det är fortfarande blött där,  ett dygn efter skyfallet.

Jag fick höra idag att jag ska vara tacksam för alla år jag och Lasse fick tillsammans,  och visst är jag väl det, men fan kalla mig ego i så fall,  för jag ville ha mer, mycket mer.
Det är fortfarande svårt att förstå att han är borta,  liksom går här och väntar,  och ska jag gå här och vänta på min egen död,  vad ska jag göra,  det är ensamt och tråkigt att bo och äta själv,  visst gå på bio,  ut och äta,  ta en dans kurs,  resa eller vad som helst....
Skulle du göra det ?
Blir du bjuden på par middag ?
Skulle du boka bord på någon bra restaurang och gå ensam ?
Boka en resa,  till Mallis  och åka själv ?
Skulle du köpa biffarna som endast och oftast säljs i 2 pack ?

Skulle jag ???

Saker som man inte kan förklara

Jag har alltid trott på andar och ting,  mycket för jag själv har upplevt saker och sett människor,  även min farmor, såg människor.
Jag blir aldrig rädd,  och än har jag aldrig sett någon som jag har känt igen, tyvärr.
Det är starka upplevelser,  som sätter sig,  när jag ser, så är det konturer av en vuxen person,  en genomskinlig kropp,  och jag kan beskriva exakt hur synen sett ut,  vilken färg kläderna och håret.

Jag steg in i vår stora matsal när vi hade restaurangen,  och något sveper förbi mig,  nära ... jag kände vind draget,  och hann se en kontur,  och det var så starkt att jag vände mig om för säga något,... men ingen var där.
I huset satt det en äldre kvinna i en av fotöljerna,  en morgon,  och en gång stod det en lång smal svartklädd man i dörröppningen till sovrummet.

Natten mellan lördag och söndag,  befann jag och S ute på vår båtklubbs holme i mälaren,  där finns det sov bodar att hyra,  vilket vi gjorde.
Klockan 4 på morgonen vakande jag,  satt upp,  och kände att ryggen gjorde ont,  av värmen så stod bägge fönsterna öppna.
Jag satt länge och lyssnade,  på de fotstegen som hördes,  någon var utanför och gick i gruset... Tänkte att vem farao är uppe och går nu,  så jag ut med huvudet och kollade,  fram och baksida, och varje gång lät det precis som personen som gick i gruset var runt hörnet av stugan.
kollade flera gånger på varje sida,  och det var verkligen steg,   steg i grus av någon som går.
Det var då som jag lugnt konstaterade att det är nog Lasse som kollar oss,  han var ju en av klubbholms värdarna,  det är väl klart att han kollar läget.
Med det så gick jag och la mig igen....  på söndags förmiddan satt jag utanför och tog det lite lugna så där som man gör på en söndag,  när jag  började tänka på stegen i natt,  de i gruset.... det finns inget grus där bodarna står,  på framsidan en stor altan med trappsteg och gräsmatta framför och bakom boden en upptrampad stig.....  inget grus alls !!

Galet väder och ett bittert jag

Värmen är massiv,  den kletar sig fast på kroppen, ´det som att leva inuti en bastu,  nästan.
Det går inte att vara på balkongen,  för varmt,  något svalar inne.
Ironin är att medans vi har den bäst sommarvärmen i manna minne,  då har jag inget båtliv,  tänk vilka kvällar och helger vi skulle ha haft nu,  vilken båtsemester.  Men den får ligga där orörd.
Jag längtar till hösten,  vintern till 2016 eller nått.
Det känns helt bortkastat just nu,  mina ben är så vita, att de nära på blå,  och jaha en sen då.
Ibland blir jag bitter,  som fan,  på andra människor,  helst på dom jag inte känner,   som bilisten som körde om inne i tunneln i 190,   - ja men hoppas du kör av vägen din dumme fan !!  eller  barnet i vagnen,  - men sluta skrika unge,    eller lyckliga glada smala vackra fina trevliga söta   - hoppa åt helvete...  bitter på sommaren, bitter på ensamheten, bitter på livet..
Kanske är tvångstankar,  jag vet inte,  orkar inte forska i det i alla fall,  jag kräks mest åt mig själv.
Och oron för flickorna är stor,  en är destruktiv och arg,  där jag inte lyckas föra många rätt,  och en är deppig och skör,  att ständigt ha rädslan om att det hänt dem något,  kommer de överleva om jag vänder mig om.

Bad

Ikväll invigde vi badet där vi bor,  typ flera timmar efter de officiellt stängde.   Så busiga var vi !!
Jag och S  tog en runda på eftermiddagen och kollade vattentempen... jo då kan gå,  jösses man har blivit som min  mamma,  typ badar inte under 24 grader,  skit irro på ungar som stänker...
Så den här arma kroppen fick sig ett litet sim pass på ynka 200 meter, men en då, bättre än inga 200 meter.... tänker jag. Och det är med lite huvudvärk.
Nu var vi tyvärr inte ensamma,  en massa som fortfarande badade,  jefla ungar gå hem och lägg er...
Fördelen med att man inte är ensam är att man kan inte stå på stegen och fega, utan det var ju bara att tappert glida ner i vattnet.... promenaden hem sedan,  den här vita kroppen invirad i en ännu vitare handuk,  här kommer en tunnbröds wraps !!  i flipflopps !!
Stackars grannar...  well thats all for now  !!    Snart upp och jobba.

Balkongen

Det är så skönt att ha balkong,  jag kan lämna dynor,  i stolarna,  utan en massa katter som sover över.
Ganska snart efter inflyttningen så sydde jag ett skydd för insynen,  varför man lämnar en sektion öppet i balkongsidorna,  är en gåta.   Helt värdelöst,  så jag satte dit ett tyg som skyddar mot insyn,  kul och sitta där med morgonkaffet  i nattlinne, och visa halva fiffi ( uttrycket lånat av Mona)
Hade en liten plan på att åka till båten och ta nya foton för blocket,  eller ta tag i S rum,  tycker hon behöver lite mer mys inne hos sig.   Men S hade en mindre bra dag,  så planerna gick om intet,  så jag tog bort möblerna på balkongen  och släpade ut,  madrass,  filtar,  massor med kuddar, böcker och tidningar, så la vi oss på balkongen i det varma vädret, parasollet skyddade mot solen,  så det var ganska gott att ligga där och läsa.
Papegojorna  Kråkan och Pongo  fick vara med,  de tyckte om läget också,  Kråkan  älskar att sitta i solen,  och Pongo  hann knipsa av några blommor från blomlådan medans han satt på knät.
Sen kom regnet,  jäklar i min lilla låda vad det öste ner,   vi tog det väldigt easy,  jag lät S hämta sig från fredagens panik attack. Önskar jag kunde ta bort allt det onda,  det gör ont  hela mig när flickorna mår dåligt.
Så vi hoppas att morgondagen blir lättare,  men det var nog inte sista gången vi bäddade på ballen....

Fyra semesterdagar

Fyra dagars ledighet den här sommaren,  vad ska jag med semester till, just nu,  sitta mellan fyra väggar i ett par veckor,  då kan jag lika gärna jobba.
Våra käraste och näraste vänner tog tag,  och jag, S tog bilen ut till båtklubbens egna holme,  för att i två dagar och två nätter möta båtvänner,  sol och bad,  vilket var balsam för själen speciellt för S.
Hon sov, hon åt och jag såg hur hon blommade upp, mycket var våra kära vänner,  älskar dem vilkorslöst !!
Då jag skulle jobba fredagen,  för stämma av när mina närmaste kollegor går på ledighet,  så vände vi hem på Tordagen.
Tog vägen förbi biltvätten igen,  några fåglar satte sitt bomärke på bilen,  och det går ju inte för sig.
Tänk att fyra dagar kan gå så fort....   Jag mindes sist jag var där,  Lasse ville åka,  vi fikade,  pratade med de som var där med sina båtar, men han blev fort trött, och synen gjorde att det blev jobbigare för honom.   Han hade några få veckor kvar.
Åter igen,  så blir jag lite förvånad över de som jag möter,  jag vet, att de vet, att Lasse inte finns längre, men inte ett enda ord,  ingen fråga och inte en enda jag beklagar.
Hur hade jag gjort,  jo jag hade sagt - beklagar din sorg,  eller - jag känner din sorg.
Eller kanske  - hur går det för dig,  - hur mår du ?
Det är lättast att låsas som ingenting har hänt.... 
Det som inte nämns finns inte...

Handlingsfförlamad

Helt utan vilja,  en nu en helg har passerat,  utan att jag gått utanför dörren,  och utan att telefonen har ringt,  ambitionen finns ibland att göra saker,  som gå ner och simma lite på badet,  men jag kommer inte i väg, hittar alla ursäkter som finns.
Att laga cykeln och ta en tur,  ja tanken har funnits,  men jag kommer inte längre än så.
Jag har inte ens gått en vända runt området,  igår satt jag lite på ballkongen,  jag och S åt vår frukost där,  idag har den stått tom,  har ingen lust att synas,  ingen lust att se alla som är på väg någonstans.
S har varit med sina kompisar i helgen,  och det känns skönt,  det behöver hon.
Nu har jag fyra dagars semester,  och jag har ingen som helst aning vad jag ska hitta på,  det var meningen att jag och S och C skulle ha några dagar tillsammans,  men C jobbar en resa till, och S jobbar i morgon,  vad hittar man på i två dagar, känns helt bortkastat med ledighet.
I flera och många veckor har jag försökt att ta tag i saker som riva ut skåpet under diskbänken,  eller måla socklarna,  eller plocka om i tallriks skåpet,  men jag hittar inte lusten,  eller orken.
Borde boka tvättstugan, men orkar inte det heller.  Och jag vet faktiskt inte vad och hur jag ska göra för vända upp igen.
Igår var grannen under uppe och tittade på gojjan,  vi pratade lite,  och han såg bröllopstavlan på väggen,  och säger - jag har inte sett din man ?
Äh  han är borta, han dog i oktober,  han dog
Mannen drog in mig i en kram,  med orden om tråkigt,  kunde inte mycket att göra än nicka tillbaka.
Och det är väl så det kommer vara,  möta människor som inte vet, som inte vet den sorg vi bär på,
Jag får höra att det syns i mina ögon att jag varit med om mycket,  det är konstigt,  tycker de ser ut som de alltid har gjort.
Imorgon kanske jag ska åka till graven,  om jag får upp dörren....

Dagarna som flög förbi

Vet inte vad som hände denna vecka,  den bara försvann.
Jag fick visa upp båten för två killar,  de kom långaväga från,  men jag borde ha tänkt på att självklart så kommer det inte gå igenom något köp,  sådan tur har jag inte,  men hoppet finns ju där alltid.
De kollade runt i hela båten,  och trots att jag höll tummen så blev jag sur,  de våldtog min båt,  och sen klagade på att det inte fanns någon bog propeller,  och inget drev,  och att det var mycket jobb med den.... jävla bönder   det är ju inte en ny båt de kollar på,  och drev näää  det finns inget,  det är en rak axel,   och bog propeller ,  saknas en motor till den,  om man nu måste ha en.
En kär och god båt vän,  var med mig,  och hon tyckte de fokuserade på helt fel saker,  och att de visste nog inte så mycket om båtar.
Så var det med det,  innan de kom,  tog jag och plockade ut lite mer saker ur båten,  porslin, bestick  glas,   och Lasses fiskegrejer,  och så lyfte jag på durkarna i akter ruffen....  och jävlar i min lilla låda,  vad saker det låg där,  Lasse Älskade Lasse.  Det var slangar, sladdar, spännband,  verktyg,  press, klämmor, kniv, buntband,  påsar med saker jag inte ens vet vad det är.... suck  Man kan säga att han var beredd på det mesta.
Fyllde hela skuffen på min bil,  så nu står det på vinden,  kan säga att mitt förråd är nog det som har mest grejer...
Men sen fick jag följa med ML ut på en tur,  i det fantastiska vädret,   stannade i Långholms kanalen för att äta sushi och fika,  Stockholm är så fantastiskt,  folk överallt som hade picknick i solen, på klipporna,  ett gäng hade burit ut hela soffan. Tusen Tack ML,   en riktig Power boost  var det.

Sen har jag haft mina första middagsgäster,  mycket trevligt var det,  och som gåva fick jag en rosa pajform,  fylld till brädden med bara rosa godis,  man kan ju inte göra annat än älska dem.
Nu har jag 4 dagars semester nästa vecka,  och inte en ide om vad jag och flickorna ska hitta på.
Känns rätt bortkastat med semester,  just nu,  men vad ska jag göra,  så det fick bli 4 dagar nu,  och så lite i September.

Antar att de fyra lediga dagarna kommer gå en nu fortare.

Cinderlilla

Det tog mig tre veckor att samla ork och mod, att åka ner till båten,  tog S med mig,  och så valde vi lördagen,  då förhoppningsvis lite folk i hamnen.
Jag har nog aldrig ens startat båtens motor,  stängt av ja,  men vridit om  till start... nää.
Båt grannen,  sa att se till att den inte ligger på växel.
Kände på reglaget och gissade att den inte låg på växel,  och man måste förvärma innan man vrider om,  och under den tiden så tjuter det som fan,  sen vrider man lite till,  det tog några försök, men hon startade, jag älskar ljudet när hon startar,  så grymt skönt.
Drog igång pumpen och hon har inte tagit in mer vatten,  vilket var skönt,  lagade fönster rutan på akter ruffen som hade en ny spricka, köpte något lagningsklettigt på tub,  hoppas det håller tätt.
I värsta fall får det bli silver teip.

Så kom jag tänka på vår sista båt tur förra sommaren,  vi slussade ut,  jag Lasse och gojan Pongo,  vi skulle träffa båtvänner i skärgården,  vi skulle ut mot Fjärdlång,  men halv vägs ut, så rullade dimman mot oss som en stor vit vägg, så vi vände och tog skydd i en vik,  där vi varit förr,  Napolion viken,  alltid mycket båtar där,  en bra skyddad vik om det blåser upp.
Efter vi lagt till,  tog jag ett litet dopp,  på kvällen efter middag, klarnade det upp,  solnedgången var som vackrast just då,  vi fick en jättemysig kväll,  bara vi två,  ett minne jag vårdar ömt.
Dagen efter kastade vi loss och fortsatte till Fjärdlång,  där vi fick jättefina dagar i sällskap med vänner.
Det är minnen  som är kära,  men samtidigt gör det ont, att vi aldrig mer kommer ha flera.   Därför tar det mycket kraft att åka ner till båten,  och det ser inte ut som den kommer bli såld, så jag måste ner och titta till den då och då.

Annars är det full focus på familjen,  jag trodde inte det skulle vara så svårt med sommar,  men sorgen är som värst nu,  mycket värre än direkt efter,  någonstans trodde jag att det värsta skulle börja ebba ut,  ju mer tiden går,  men så är det inte,  det enda jag kan förklara det med att direkt efter så var det så mycket som skulle ordnas och fixas,  nu har tiden kommit i kapp.
Och båten vår,  vår kära Cinderlilla  ligger som ett monument över det som aldrig mer finns.

Livrädd

Det är tungt,  och jag är totalt livrädd,  trycket i bröstet har ett järngrepp om mig,  och den maktlösheten,  som härskar över en.
Vad gör man när ens barn har det svårt,  så svårt och tungt att tankar om att skada sig själv finns,  vad behöver man, hur håller man sig lugn,  när allt man vill göra är att linda om,  trolla bort,  göra bot  vad fan som helst för ta bort det som gör så ont.  Hur räddar man sitt barn.
Hur ska jag göra, gör jag rätt,  kan jag göra mer,  tänk om det inte räcker....
Vi har tagit till hjälp,   och är det livets ironi att när man behöver varann som mest,  då är man ensam.
Att ensam ta fighten med allt,  att ensam stå med rädslan att inte räcka till,  att göra fel,  eller göra för lite. 
Jag är livrädd