Galet väder och ett bittert jag

Värmen är massiv,  den kletar sig fast på kroppen, ´det som att leva inuti en bastu,  nästan.
Det går inte att vara på balkongen,  för varmt,  något svalar inne.
Ironin är att medans vi har den bäst sommarvärmen i manna minne,  då har jag inget båtliv,  tänk vilka kvällar och helger vi skulle ha haft nu,  vilken båtsemester.  Men den får ligga där orörd.
Jag längtar till hösten,  vintern till 2016 eller nått.
Det känns helt bortkastat just nu,  mina ben är så vita, att de nära på blå,  och jaha en sen då.
Ibland blir jag bitter,  som fan,  på andra människor,  helst på dom jag inte känner,   som bilisten som körde om inne i tunneln i 190,   - ja men hoppas du kör av vägen din dumme fan !!  eller  barnet i vagnen,  - men sluta skrika unge,    eller lyckliga glada smala vackra fina trevliga söta   - hoppa åt helvete...  bitter på sommaren, bitter på ensamheten, bitter på livet..
Kanske är tvångstankar,  jag vet inte,  orkar inte forska i det i alla fall,  jag kräks mest åt mig själv.
Och oron för flickorna är stor,  en är destruktiv och arg,  där jag inte lyckas föra många rätt,  och en är deppig och skör,  att ständigt ha rädslan om att det hänt dem något,  kommer de överleva om jag vänder mig om.