Det är tungt, och jag är totalt livrädd, trycket i bröstet har ett järngrepp om mig, och den maktlösheten, som härskar över en.
Vad gör man när ens barn har det svårt, så svårt och tungt att tankar om att skada sig själv finns, vad behöver man, hur håller man sig lugn, när allt man vill göra är att linda om, trolla bort, göra bot vad fan som helst för ta bort det som gör så ont. Hur räddar man sitt barn.
Hur ska jag göra, gör jag rätt, kan jag göra mer, tänk om det inte räcker....
Vi har tagit till hjälp, och är det livets ironi att när man behöver varann som mest, då är man ensam.
Att ensam ta fighten med allt, att ensam stå med rädslan att inte räcka till, att göra fel, eller göra för lite.
Jag är livrädd
Känner med Dig (Er), och förstår Din rädsla för att "göra fel". Om Du vill kan Du få tips om en blogg skriven av en tonårstjej som förlorat sin älskade pappa. Inte för att känslor och funderingar är likadana hos två människor, men Du kan kanske få en liten "vink" om hur en ung människa undrar och tänker i en sådan situation. Jag har läst hennes innersta ord med tårar i ögonen, och imponerats av hennes mogna resonemang ibland men även känt vanmakt över hennes förtvivlan.
SvaraRaderaJag hoppas att även Du får stöd i hur Du skall hantera situationen! / Kram Stina
Tack Stina för din omtanke, och kommentar, vet inte om jag klarar av mer just nu, vi tar den hjälp vi får just nu, och kämpar på.
SvaraRaderakram vännen