Bröllopsdag 30 år

Jag är trött, så väldigt trött,   datumet har hängt över mig hela helgen, dagens datum,  18 Juni 1988
Vet exakt vad jag gjorde denna dag för 30 år sedan,  nästan timme för timme.
Hämtade brudbuketten,  frissan,  fotografen, den långa gräddfärgade Limon vi hyrde,  vigseln hur nervös jag var, händerna som  skakade när jag Lasse tog min hand,  där framför altaret.
Hade någon talat om att ni får bara 25 år som gifta,  hade jag nog skrattat bort det,  på sin bröllopsdag är man i ett rus, och oslagbar, oövervinnlig....   Tills döden skiljer oss åt.
Vilken hemsk mening att upprepa där framför prästen, att bara höra Tills döden skiljer er åt,  på vår lyckligaste dag.
Och det är precis så den gör,  skiljer oss åt.
För 25 år sedan,  stod vi denna dag i New York,  det var Lasses drömresa att besöka Ground Zero.
Märkligt,  en plats som är fylld av död och sorg.
Vi hade den bilden på Lasse tagen  framför ett av de två vattenfalls monumenten,  som byggds för hedra, minnas och aldrig glömma, terror attentatet 9/11
Idag minns jag hur vattnet brusade ner för kanten,  hur lågmält alla talade,  med stor respekt för de som grät vid platsen.
Alla blev tagna och påverkade av den massiva tyngd som låg över platsen.
New York blev vår sista resa,  som vi gjorde tillsammans,  3½ månad senare gjorde Lasse en egen resa, hans sista,  den eviga vilan.

På en gravsten någonstans i världen står det.

Missing You Always.

You never said l´m leaving
You never said Goodbye.
You were gone Before we knew
And only God knows why.
In Life l loved you dearly
in Death l love you still.
In my heart l hold a Place
that only you can fill.
It broke my heart to lose you
But you didn´t go alone.
A part of me went with you
The day God took you home.

så fin text, säger så mycket.

 De säger att allt händer med en mening,  men det är inte alltid vi förstår det.
Det har snart gått 5 år,  och jag kan fortfarande inte hitta eller förstå  vad det var för mening.
Och jag blir så arg och ledsen över att vårt barnbarn aldrig får ha en morfar.

Vi fick kämpa i äktenskapet precis som alla andra, upp och ner, fram och tillbaka, i nöd och lust.

Idag på vår 30 års bröllopsdag,  hade vi inte varit i Sverige,  utan verkligen gjort en drömresa till en plats vi längtat till.
Idag åker jag till kyrkogården,  till graven,  till Lasse

Är så trött, så trött vill dra täcket över huvudet,  gömma mig, sova.
Jag har gått vidare,  men så kommer sådan här årsdag,  och i ett slag är man tillbaka,  men man faller inte lika djupt,  sorgen finns där alltid, varje dag,  man lär sig leva med den sida vid sida.
Han var så mycket Lasse,  make, pappa,  en son,  en bror,  en svåger, kusin,  vän, arbetskamrat  å ibland surgubbe.
Vigsel ringen sitter där på mitt finger,  och det är fortfarande den vackraste smycke jag har.
För även om han inte är på vår planhalva, så har vi bröllopsdag, vi är fortfarande gifta.
Jag hoppas att han sitter där uppe, på ett moln,  en kall bira, samtalar med min mamma,  sin pappa,  och alla andra som vi saknar.

Jag har svårt med ensamheten,  den är kvävande i bland,  särskilt i semestertider,  eller högtider.

Men fan vad jag har lärt mig saker,  till och med att säga ifrån,  ibland.