3 år

En sådan dag,  man bara vill dra täcket över huvudet och  sova till nästa dag,..  sudda ut den,  låta den gå förbi.
Tre år,  ibland känns det som det var nyligen och ibland som det var en evighet sedan,  ett helt annat liv.
Allt är före eller efter numer.
Så vad gör jag då,  istället för dra täcket över mig,  jo jag städar,  nästan hysteriskt har jag gnott på diskbänken, spisen samtidigt som tvättmaskinen går på högtryck.
Dammsugaren står mitt på golvet,  dammar,  vädrar,  polerar  allt på samma gång,  för då behöver jag inte tänka,  inte känna efter.
Årets mest tyngsta  dag,  som igentligen är tre dygn lång,  dagen före, idag och till slut igår.
Snart kommer jag bli mormor,  helt fantastiskt och även jättekonstigt,  ser jag ut som en mormor,  eller känner jag mig som en mormor ?
Det som är allra värst är att lilla parveln aldrig får träffa sin morfar...så himla orättvist.
Det gör mig arg,  varför måste man dö... så sabla onödigt.

Tänker på hur sista dygnet var,  där på sjukhuset,  minns inte allt,  vissa minnen är starka,  kvävande,  varför gjorde jag så,  eller varför sa jag så.
Varför försökte jag inte väcka honom,  för att få tala om hur mycket älskade honom,  att han inte skulle vara rädd,
Hela natten höll jag hans hand,  även när jag somnade av utmattning,  en kort stund,  så höll jag han i handen.
Kommer för alltid minnas hans sista andetag, hur rummet krymte,  paniken,  larmknappen,  min egen röst som skrek,

Då och då kommer det över mig att "det ska jag berätta för Lasse"  eller när jag går förbi hand fotografi att han faktiskt är borta.
Hans  telefon nr ligger kvar i telefonboken,  våra sista sms,  allting är före eller efter !

Bara onda människor borde dö !