Förstå

Vi är så omhändertagna, vi får besök varje dag, vi får mat, och sällskap, och det är fantastiskt, så för några timmar är det nästan som vanligt, vi får skratta lite, vi minns, men vi pratar inte om framtiden..
Men det är när man blir ensam som man går ner i sin bubbla igen, man tittar på TV men ser inte, man blir sittande i soffan, utan att göra någonting alls, jag tänker på det enorma arbete som ligger framför, begravningen, gå igenom alla hans saker, och kläder, sälja huset, båten, motorcykel.
Det som gör mig irriterad är att på våra räkningar, tex boxer, vattenfall, telia mm det är inte bara att ringa och att de byter ut, Lars till Mari, nää det går inte, utan de väntar in döds intyget, då kommer avtalen att avslutas, och jag måste skaffa ett eget, det är så mycket jag måste bestämma, ändra och  bara att komma ihåg att göra det, känns övermäktigt, vi har alltid varit två, om allt, nu är det bara jag, som måste ta alla beslut, jag som måste bestämma hur det ska bli, jag som bara vill dra täcket över huvudet och gömma mig.
I går tog jag ner tvätten från sträcket, som har hängt där ett tag, jag började gråta när jag stod och vek hans kallsonger, t-shirts, vad ska jag göra med dem, alla jeans, han köpte i U.S.A, som han aldrig hann använda, När ska man börja, ta hand om allt, när är det lagom tid rensa hans lådor, med strumpor,  S är jätterädd för att lägga sig på hans sida av sängen, C sover i hans t-shirts, som hon alltid har gjort, när är det rätt läge att ta av sig vigselringen, hur länge kan man ha bröllopsfotot på väggen,  vad är rätt vad är fel ?
Jag kan inte förstå hur livet kan vara så otroligt elakt och grymt, att jag förlorade mina föräldrar mycket tidigt, nu även min make på tok för tidigt, vågar jag älska någon igen, jag som bara tycks dra död och elände med mig.
Jag kan inte förstå att han är borta, jag vill inte förstå att han inte finns kvar, vad är det jag ska förstå.