så svag

Idag var han lite bättre, en smula, ett litet litet steg åt rätt håll, men stegen åt fel håll känns större och djupare.
När vi kom upp idag, till Lasse så skulle han ner på röntgen, så jag hängde på, de tog bilder på hans lungor, jag fick följa med in och hjälpa till att lyfta honom, lägga honom ner, han klarar inte stå upp, så svag är han,
där jag står ser jag bilden på skärmen, jag ser hans revben, hans lunga, det tar en sekund, lunga, en lunga, det borde vara två.   Han lägger sina tunna armar om min hals, när jag lyfter honom från britsen,  jag kan inte, orkar inte stå emot, tårarna som rinner, försvinner ner på Lasses bröst.
Så Lasse nu är det klart, hojtar jag, pussar honom på kinden, han är trött, och anfådd,  Rullstolen är lätt att köra, eller så väger han ingenting längre....Vi fikar, pratar det kommer sjuksköterskor och hälsar, kvällspasset har kommit, vi ber att få samtal med läkaren, om vad röntgen visade, igentligen, men hon kommer aldrig, kanske är jag för rädd för att få svar, jag låter det vara.
Lasse får sin middag, en liten portion som ryms på en assiett C delar och matar honom, för han har inte ork själv,  S får hämta mer mat, det är bra, hans matlust finns kvar.
Han är arg, över att inte hitta larmknappen i går, han säger att han ropade och skrek på hjälp, så innan vi går övar vi på att hitta larmknappen och trycka, vi bäddar ner honom, pussar klappar och kramar, han frågar, kommer du i morgon, ja jag kommer till dig, igår, idag, imorgon...
Han var så glad över att varit på toaletten, fått bort förstoppningen, han var glad över ha gjort nr 2, på toaletten, och inte i blöjan de satt på honom.
Hur är det möjligt att för mindre veckor än jag har på mina fingrar, gått från en stark och glad man på semester, till en tunn svag varelse fylld med smärta. där oro och hjälplöshet lyser i hans ögon...hur och varför.