Begravningen närmar sig, jag känner det kroppen, som en tung massa inne i bröstet, som maler och morrar inom mig. När jag blundar ser jag Lasse framför mig där liggande i sin säng, så ensam han ser ut, så liten, jag får kämpa för tänka på något annat, men samtidigt är jag rädd för att tappa, eller glömma bort sista bilden, av honom.
Ett starkt minne jag har, av Lasse är när han sitter i skräddar ställning i sängen på SÖS, och hur han lyser upp när vi kommer in, hur stark han ser ut, hur glad han är, och hur inställd han är på att klara av det här, det var strax innan grunden försvann under våra fötter.
Jag har hittat ett jättebra kort på honom, som jag har vid min sida, av vår säng, jag sover med hans tröja i handen, den doftar av honom, jag vet inte om den ger mig tröst, eller om jag bli mer ledsen.
Varje rum, varje sak påminner om Lasse, jag har en låda, som jag lägger ner saker som påminner om honom, hans plånbok, truck kort, en namnbricka, jag bär fortfarande hans körkort bakom mitt eget i plånboken min.
Hur ska mitt hjärta bli helt igen, hur ska det som gör så ont, försvinna, hur ska jag orka gå vidare....och tar tårarna slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar