Lilla S

Vår yngsta tjej S, håller sin sorg inne, jag gråter, C gråter,  men inte S hon vill vara så stark, men någon gång måste det komma ut, på ett eller annat sätt.
så igår, när vi suttit vid Lasses sida, när alla klappat, och tagit sitt farväl, satt S kvar och hon grät, hjärtskärande, höll i pappas arm, och bad honom vakna, vakna pappa, hon ville absolut inte släppa taget, inte lyssna, inte gå, hon var lite svår att få kontakt med, läkaren tillkallades, vi fick i henne en lugnande tablett, hon började hyperandas, då kom praktiska Mari fram igen, la allt annat åt sidan, frågade S håller du på tuppa av nu, jag fick en nick, tog tag om henne, lyfte ner henne på golvet, de tog ett blodtryck det var okej, så där låg jag och S och Lasses kompis SEA  på golvet, han höll hennes hand och hennes huvud, jag pratade med henne hela tiden, klappade henne på kinderna, hon lyfter upp på en säng, så kördes hon in i ett annat rum, där hon blev lugn och somnade en kort stund, hon fick dricka vatten, så jag och  SEA vid hennes sida och pratade lugnt, han lämnade henne inte, bara satt där och var så fantastisk, och hans fru lika så, en fantastisk hjälp och stöd, som vi har haft med oss hela vägen.
Vi bestämde oss för att åka hem medans S var lugn, och det gick jättebra, SEA tog henne under armen och började gå, det var Lasses, syster och sambo, SEA och hans fru JA som direkt satte sig i en taxi och kom till sjukhuset, det var en också en nära vän, och arbetskamrat som kastade sig i bilen, för att säga adjö, min syster T kom också på morgonen, ett fantastisk stöd för oss. Jag var inne hos Lasse flera gånger för att ge en sista klapp, och Hej då Älskling,  Nu är han så kall, det kanske gick så  fort, jag öppnade fönstret lite på glänt, och jag vet faktiskt inte varför, jag är alltid frusen, När JA kommer in till Lasse, där vi sitter, hon kramar om oss alla, och så hör jag henne säga, Å fönstret är öppet så själen kunde flyga ut,  jag tänker, Gud så skönt att jag öppnade fönstret, det kändes bra.
ETT STORT TACK det känns lite futtigt, men vi är evigt tacksamma..
T körde oss hem, jättekonstigt att komma hem, S vill inte se alla pappas sjukgrejer, droppställning, rullator, och alla dessa kartonger med alla mediciner, kateterslangar, mm, jag och T hivar in allt i ett rum och stänger dörren... T fixar te, kaffe och dukar fram bröd och pålägg, jag får i mig en macka, vi sitter där och pratar om Lasse, och om ditt och datt, vi dukar av, tar fram ett foto, tänder ljus, jag lägger fram skylten där det står kärlek, framför,  S somnar i soffan, lägger ett täcke över henne, jag och C lägger oss i vår säng... känner hur trött jag är, men jag somnar inte, det går inte att blunda, för varje gång jag blundar, ser jag Lasse, hur han ligger där, de har slutit hans ögon, kammat hans hår, han var så fin, men så olik sig en liten farbror, nästan en främling, det tog cancern 10 ynkliga veckor att vinna, över den bästa mannen jag/vi någonsin kommer få tillbaka.

Men det inte att sova, så jag ger upp, efter någon timme, T åker hem, vi känner att vi vill vara själva,  jag tog en dusch, bli av med sjukhuslukten, jag vandrar fram och tillbaka, väcker S efter några timmar, jag är liksom rastlös, så jag börjar städa, torkar damm, plockar, drar fram dammsugaren, C protesterar lite, men jag ska bara ta lite, känns bra att ha lite städat, jag gillar det.
Jag försöker locka med olika maträtter, allt för att få henne att äta, Det blir fattiga riddare, bröd som doppas i pannkaksmet, steks med kanel och socker, inte nyttigt, men det är inte viktigt i dag, vispar ihop smeten, steker och fixar, C ska äta isterband, när jag stekt klart, så säger C  ska du inte doppa dem i smeten du just gjort,  skit, jag får börja om, jag blandar ihop namn och dagar, händelser, det är liksom o ordning i hårddisken, jag märker själv att jag är vimsig... en sen då ..
Snart är det kväll och vi ska gå och lägga oss, det känns jättejobbigt, vi bäddar ner oss alla tre i vår säng, flickorna får varsin sömntablett, själv har jag ont i huvudet, treo hjälper inte, så det blir migrän medicin, så jag vågar inte ta någon sömntablett, vi ser på tv en stund, C blir besviken, på tabletten, den hjälper ju inte, jag får förklara att det tar nog en stund, så slappna av nu, det är trångt i sängen, kuddar täcken och gosedjur, som mina stora barn vill ha med, självklart ska vi ha med sälar och tigrar,  S gråter tyst, jag klappar och håller om dem, det tar ett litet tag, jag hör deras andetag, de sover lugnt, jag ålar mig ur sängen och lägger mig på soffan, jag hör hur våra telefoner som ligger på ljudlöst, vibrerar  av meddelanden, av hjärtan, av beklagan av sorg, kramar och medkänsla...
Jag har så många ord jag vill skriva, men allt snurrar i huvudet, allt så  overkligt, jag har så svårt att förstå, känns som man grötar omkring och väntar på att få vakna upp och allt är som vanligt igen....
Varför Varför