Sorg

Jag kan inte sova, men det kunde jag inte innan heller, innan dagen D brakade in, dagen död, man försöker att vara förberedd, försöker prata med flickorna, först om sedan när, men det spelar absolut ingen roll, när man väl är där, så existerar ingenting annat....
När jag pussade honom på söndagskvällen, innan vi åkte hem, ikväll så skulle vi, jag och flickorna laga mat, för en gångs skull, Isterband med Dillstuvad potatis, C absoluta favorit, S fick ost/bacon korv i stället.
Vi har levt på färdig mat och snabbmat när Lasse legat inne på sjukhus.
Han var trött, pussade mig tillbaka, jag sa att jag älskade honom, det var sista pussen, vårt absolut sista jag älskar dig.....
Måndag 7 oktober, klockan har slagit lunch, det första jag ser är att han är dålig, han orkar inte äta, vill inte dricka, han sover långa stunder, vad fan hände i natt, han försöker hosta, jag ser och känner hur ont det gör, det svider och skaver, han är svag, så väldigt svag, hans hand i min, hans fingrar är så vita,  han får fler besök, hans syster och sambo, vi bestämmer att åka hämta mamma hans, jag säger ja till de besöks förfrågningar som dyker upp, plötsligt är det nog en bra ide att komma idag.
I bland tittar Lasse upp, även om vi inte får någon reaktion så vet vi att han hör oss, och så helt plötsligt vaknar han, sätter sig upp, jag får i han en närings dryck, han säger hej och hej då till de som finns i rummet, minnen kommer upp, bus han har gjort och vi frågar om han kommer i håg, och så börjar han hosta, han far upp slänger sig över staketet på sängen, slem och blod, vi hjälper, torkar jag håller om honom så han inte faller ur, han sjunker tillbaka mot kuddarna, för varje gång, blir han svagare, han somnar, sover snarkar hans andetag är hesa, han sover med munnen öppen, jag och C sover hos Lasse, S sover hos en kompis, hon orkar inte, vara kvar,  och det är helt okej,  just finns inga måsten, inga borde, jag känner mig trygg med att hon inte är ensam.
Och så kommer natten, den absolut sista natten tillsammans....

Vi får inte kontakt igen, jag får inga svar, han kramar inte min hand, men jag sitter där vid hans sida, nästan hela natten, de har burit in tältsängar till oss, vi sitter på varsin sida om Lasse.
Efter samtal med läkaren, får vi reda på att infektionen i lungorna inte är någon infektion utan att det är alla tumörerna som tagit över, de är många säger hon, läkaren,  väldigt många, hon säger att Lasse är väldigt väldigt sjuk, och nu gäller det att han får ha det så bra som möjligt, ingen smärta, inget slem i halsen, ingen oro, nu gäller bara en sak  KÄRLEK.
Så vi,  jag och C sitter där i mörkret, håller hans händer, smeker honom,  jag lutar mig nära, pussar honom på kinden, i pannan, jag pratar om New York, vad vi såg, vad vi gjorde, jag berättar om Pongo (vår ara papegoja) som sitter och ropar efter pappa, jag berättar om de hälsningar från vänner, om sommaren,  jag klappar på honom,  Han får en spruta som löser slem, han får morfin ur en pump, vi ser till att han får extra när han blir orolig,  vi lägger oss ner, jag håller hans hand genom säng gallret, jag vill inte släppa, vågar inte.
Jag hör hur C s andetag blir lugna och jämna, jag sätter mig upp, och jag sitter där i några timmar, i mörkret håller hans hand, smeker hans hud.
Vi vaknar till samtidigt jag och C jag måste ha dåsat till, det står en sköterska vid hans säng, mer morfin, jag ber om en spruta till för hostan, han blir lugn, det börjar ljusna ute, hans fingrar är blåa,  han andas tungt, men han är lugn, han har inte ont, och tårarna rinner, för vilken gång i ordningen vet jag inte, skit samma, jag gråter så tyst jag kan, vi klappar, smeker och jag säger till honom att vi är här, är här hos honom....
Jag säger till C att vi måste ringa S,  C tar telefon, klappar på sin pappa, och vi hör samtidigt att hans andetag blir högre, och djupare, och varje gång han tar ett nytt, håller vi andan...
C går ut, lämnar rummet och avdelningen....och det är som han väntat ut henne, jag hör hur andetagen låter annorlunda, han låter, tjuter ut luften, jag pratar högt, nästan skriker, att jag är här, du behöver inte vara rädd, jag älskar dig, jag rabblar om och om igen, klappar, pussar kramar hans hand hårt.... Så blir det tyst, för tyst, jag ropar hans namn.... trycker på larmet, försöker känna hans puls, men jag tror att jag känner min egen, en sköterska kommer in, sätter sig vid min sida, jag vågar inte andas, törs inte tänka, jag klappar och klappar på honom, och så känner jag hennes hand på min rygg, och då  vet jag, det är över, han är för alltid, alltid borta....
Jag hör hur hon säger att ja nu har Lasse somnat in, jag börjar storgråta, det fan inte sant,  han finns inte längre, han är inte längre min,  hans ögon är öppna, håret är ruffsigt, det enda som hörs är syrgasen som väser på... klockan på väggen visar 8.15
Jag vet inte hur länge jag bara sitter där, jag och Lasse, och sköterskan, Lasse är så vit jag tycker att det är läskigt med att hans ögon är öppna, han skelar lite.
Jag reser mig upp, jag vill till våra barn, till flickorna, jag ber sköterskan att göra honom fin....
Jag hittar C utanför Entren, hon pratar i telefon, jag får tag i S, jag berättar om pappa, jag hör hur börjar gråta och hon säger bara ett ord Nej Nej Nej,  och precis som tidigare blir jag så där jävla praktisk,  säger åt S att lämna över telefon till sin kompis, jag pratar fort och bestämt, Hjälp S med kläder, och sätt henne i en taxi.
Jag är framme hos C  hon ser, innan jag säger Han är borta, sjukt svåra ord, HAN ÄR BORTA.
Vi sitter där på bänken, i pyamasbyxor och tröja, det är behagligt ute, inte för kallt, luften är frisk, men vi kommer inte att minnas att Tisdagen den 8 Oktober 2013 hade behaglig  temperatur, utan att det är den värsta dagen i våra liv