Han blir så glad när vi kommer, tittar upp med förväntan i ögonen, man bli varm, han är så liten, han tycker det är jobbigt att inte komma ihåg, han minns inte var han är, vad han åt till lunch, om solen sken igår....
Han pratar ibland helt klart och ibland osammanhängande, svårt att förstå vad han menar, ibland hittar han inte ordet han söker då blir han irriterad och ger upp...
Jag tar varje tillfälle jag får att smeka hans arm, hans kind, när vi är ensamma i rummet, så håller jag hans hand, imorgon kommer min kusin och ska göra honom fin i håret, vi klipper naglarna, rakar honom, gör honom fin.... allt det där som man tar för givet annars.
Och det är inte lätt, att se honom vara så svag, se hur han bara blir mindre och mindre....
Idag tömde vi det sista i båten, mässingsklockan han fick när han fyllde 50 förra året, hänger i båten, graverad med hans namn, till och med klockan ser ledsen ut, hänger där som en påminnelse av sommaren som kunde ha varit så som tänkt var.
För 10 år sedan när jag och min syster var i USA, så köpte jag en keps till Lasse, med FBI broderat, han bar det ofta, i några veckor, tills han tappade eller glömde den, och i 10 år saknade han den, tills vi åkte tillbaka i juni, för att träffa mina kusiner, fira silverbröllop, mm. och köpa en ny keps, en svart med FBI på, är det ödets ironi att vi nu håller på att förlora vår pappa och make, jag ser hans keps från sovrummet, från min sida av sängen, varje kväll, varje morgon.... FBI hans favvis.
Jag skulle skrika rakt upp till himlen eller rakt ner till helvetet, att ta tillbaka kepsen, kom och hämta bara...bara vi får vår Lasse....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar