De säger att jag är stark, som orkar, stark som en då, håller ihop allt.
Att varje dag sitta vid Lasses sida på sjukhuset, att sköta hus, bilar, båt, räkningar, handlar och stark som vårdar när han kommer hem, stark som orkar förklara för våra flickor...
Men har man verkligen ett val, kan man välja?, I nöd och lust... förevigt, föralltid...
Jag känner mig inte stark alls, känns som mina nerver sitter på utsidan, det är svårt att möta bekanta som frågar, som vill veta, självklart är det så, jag blir rörd över allas omtanke, men att berätta utan att gråta, jag berättar, torkar bort tårarna så gott det går.....Jag möter bekanta som vänder mig ryggen, som inte vet vad de ska säga, jag förstår, jag vet inte heller vad man ska säga, det finns inga fel ord, igentligen, en blick, en klapp, en kram.
Stark, jag förstår inte ordet, jag som storgråter varje kväll, ensam i sängen, i tystnaden, i mörkret...
S frågade varför jag inte pratar om hur jag känner det, och hur jag mår, men hur kan jag det, när jag ser deras smärta, deras maktlöshet, som är lika stor som min egen...
kramar
SvaraRaderajag är en vän till S, och måste bara säga att du är en sann inspirations källa och jag beundrar ditt mod och din styrka, som du skriver, ja vad gör man, men det starka är inte att göra det utan att stå ut.. :/
SvaraRaderaStark är nog inte rätt ord, det tror jag inte heller.
SvaraRaderaJag tror att kärlek är det rätt ord.
Du orkar detta för att du älskar Lasse.
Inte för att du är stark.
Kram!
Jag är också en vän till S och jag beklagar verkligen... som jag sa till dig. Det är bra att få kunna ventilera sig via bloggen, men i själva verket är man inte så stark som andra kan tro ibland. Ta hand om er! ♡ kram jennifer w
SvaraRadera