Kanske är det vädret som gör att man boar in sig, lägger sig ner och tänker tillbaka...
Om drygt två månader har det gått två år sedan Lasse gick bort.
Gått bort ! varför säger man så, han har gått bort på middag ! Han dog, han avled, han lämnade oss, han försvann.
För några veckor sedan sa någon till mig att
- Jag förstår hur du känner !
- Jag förstår att du är ledsen !
- Jag förstår att du saknar honom !
Nej det gör du inte, om du inte varit där jag är.
Nej du förstår inte hur förtvivlad och nedbruten jag var, hur jag inte orkade resa mig upp från hallgolvet... så många gånger.
Hur det känns att få hjärtat krossat, hur det känns att bli övergiven, lämnad kvar i ett hav av något som inte syns.
Nej du förstår inte hur ensamheten ibland kväver mig, finns ingenting som blir sig likt igen, helger, högtider, semestrar.... när du inte delar det med någon du älskar.
Nej du förstår inte maktlösheten, över att inte kunna bestämma hur du vill ha och leva ditt liv med någon annan.
Med all respekt.... Nej du förstår inte !
Jag är rädd för att glömma, tänk om jag inte kommer ihåg sista gången vi älskade, eller sista kyssen, eller hur han doftade, eller hur jag kände när buketten han skickade till mitt jobb.
Hans tunna jacka hänger på en galge i garderoben i hallen, jag luktar på den i bland.
Jag gråter bara ibland nu... kanske är det dystra vädret som gör det.
Jag har gått vidare, visst... det går upp och det går ner.... och hur gör man när hjärnan hela du, tycker en sak.... och hjärtat en helt annan....
Hur kommer man vidare...
Hur får man hjärtat att inte älska längre ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar