Pongo, är min lilla bebis.
Han, ja det är en han, fick göra en DNA test hos veterinären för flera år sedan, för ta reda på vilket kön han faktiskt var.
Namnet Pongo hette han när vi köpte honom för 15 år sedan, så det fick han behålla.
Pongo är en Ara fågel, över 90 centimeter lång, och har säkert över en meter från vingspets till vingspets i utfällt läge.
Ibland är han stans tjurigaste fågel, å ibland är han världens goaste, mot mig, men bara mig... S kan handtera honom, och C jagar han så fort han får changsen.
Hon flyttade hemifrån och det gillades icke av Herr P
Och att det nu kommit en till bebis i familjen gillar inte en smula, Pongo är riktigt avundsjuk och ilsk över detta, ingen får ta mattes uppmärksamhet.
Han låter oss höra sitt missnöje ofta, för ofta, han är och blir asskitajobbig... skriker konstant, även om han åker in i sin bur, släcker ner, så kraxas det och skriks. Då kan jag nästan sälja honom billigt.
Men han har ju inget annat sätt att tala om sitt missnöje.
Vi männskor talar eller skriker också ut vårat missnöje ibland.
Hela hösten har han varit jobbig, hans beteende är att skrika, och när han är utsläppt, så är han på mig hela tiden, drar i håret, biter mig i näsan, i ögonfransarna, nafsar, pillar och drar i örhängen.
Biter på blommorna, har en yogabok, som underlägg och musmatta, den blir mindre och mindre eftersom Pongo tar en bit.
Vet inte hur många gånger han bitit av sladden till musen, och ja jag har haft trådlös mus också, men någon slänger den i väggen, när den krånglar, trots batteribyte... samma någon slänger även tidningarna på golvet vid sängen, ska ta ett allvarligt snack med denna någon en dag.
Pongo har haft en infektion, vilket har visat sig på blodproven, fått pencelin, nytt blodprov, ny kur, men skriken har fortsatt, även beteendet av att boa, har dykt upp, dvs han gömmer sig under soffan, eller under min säng, under skåpen i badrummet, eller så drar han ut lådorna i byrån i sovrummet för att klättra upp, i sängen min.
Det är där han bitit av några kablar, släckte hela vardagsrummet sist, datorn, tv rubbet, papegojor är inte ledade i käkarna, så de överlever en stöt, men det blir märke på näbben.
När han då ligger och trycker, och S kommer gående, så far han ut med en jäfla fart, brer ut vingarna och går till attack mot fötterna, vilket då resulterar i att S blir skiträdd och skriker och kastar sig upp i soffan, eller på stolarna.
S skäller på honom, - mamma din jävla fågel,. hon får heller inte komma för nära, i soffan om han är ute, då blir han sotis och kommer springandes och nyper till, gärna i näsan, vilket gör skitont, om Lasse kom för nära mig, så gjorde Pongo utfall mot Lasse, högg näbben i skallen, dra i håret, eller näsan, nu anfaller han den som är närmast, även om han skyddar mig, så kan jag få stryk, undar hur han tänker där.
Jag kan göra vad som helst, lägga honom på rygg i handen, han hänger i ett finger, utan att det gör ont, pilla på näbben, stoppa in fingrarna i munnen.
Men när jag ska klippa vingarna på honom, på våren, eller sätta på kopplet då är det slagsmål, en får hålla och S får klippa eller knäppa koppel.
Har man börjat så får man inte ge sig, han får absolut inte vinna kampen, då är man i underläge, en arafågel är en herrefågel, vill gärna vara överst på pyramiden.
Även jag måste då och då "ta" ner honom, visa att det är jag som bestämmer. !!
Så en operation, för att sätta in ett hormonchip, på ryggen, så de fick söva ner honom, och så passa på att klippa klorna, vilket var tur, för det klippte för långt, så det blödde, stackarn, tur att han sov.
Hans klor är svarta, så man vet inte var pulpan tar slut, och en fågel glömmer inte om man klipper för långt.
Att ha en Pongo hemma, är som att ha en ständit 3 årigt barn, lika intelligent, trotsig, och vet vad olika saker betyder, att han kan svara tillbaka.
Han vet att han inte får bita på blommorna, kan han sitta och slicka på bladen, samtidigt som han säger till sig själv - Nää Pongo, Nää sa jag, om jag inte han före.
Att slänga saker i golvet, är roligt, speciellt mattes fina ljuslycktor i glas, å fort går det, ut över kanten, med orden - Hej dåå !!
Höjer jag rösten till honom, eller till någon annan, så får jag höra - Vad är det för liv på dig ? eller
- Vad skriker du för ?
Ringer telefonen, min eller på tv, så säger han
- Ja det är Lasse !
Och medans jag pratar i mitt samtal, så kör han det han brukade höra av Lasse
- mm, ja, vad bra då, mm, aaa, vad ere, om och om igen.
skrattar jag, så skrattar han, för han skrattar precis som jag gör, tyvärr så som en häxa typ.
Han vet när han ska säga godnatt, och att man säger god morgon , när jag kommer in i hans rum, efter natten. ordet smaka, är det han använder mest, så fort jag äter så ska han smaka, och det måste gå fort, han hinner säga smaka minst 20 gånger medans jag brer mackan.
Älskar chips, julmust, godis, frukt, grönsaker nja så där, och han skalar allt, nötter med skal, vindruvor, majskorn, apelsin, äpple m.m
Avacodo är giftigt för fåglar, även grön potatis är inget bra. choklad inte så bra heller, men naturligtvis så vill han gärna ha det.
Vi duschar tillsammans, Pongo och jag, han ogillar starkt att bli inlindad i handuk, kan bero på att veterinären tar fåglar med handukar.
Och för mig är han ett gott sällskap, han säger hej då, eller hej dårå när jag går, Hej Pongo när jag kommer hem, oavsett tidpunkt, vilket var flickornas största hinder när vi bodde i huset, och de kom hem sent på natten, smygandes.... så tyst de bara kunde, tills Pongos ljuva stämma hördes,
- God natt !
och de var tvungna att svara, för annars hojtade han högre -GOD NAAATTT !
- Shsss ja god natt
Gick inte att smyga sig för där inte.
Pongo sitter fortarande i fönstret och ropar Pappa, trots att det var en konkurent till matte.
Fler än jag och flickorna som saknar honom.
Vi hade med oss honom i båten, på semestern, och det gick hur bra som helst, sov på sin mobila sittpinne, i akterruffen, han fick vara med hela tiden, hade jag ont huvudet och gick och vilade, så var han med, satte sig på mig, och satt blick stilla, och vacktade, ingen fick komma för nära.
Tror att han känner när jag är sjuk, med migrän, han är lugn och tyst då.
Ibland är han snäll, och vill mata matte med att kräkas upp mat, och ge mig.... hua vad äckligt, vet hur han gör så nu hinner jag stoppa honom, maten får han mer än gärna behålla.
Vilket minne fåglar har, för flera år sedan hade Lasse som ringsignal, vinjetten till sällskapsresan filmen, i höstas speladen den upp på tv, i nåot sammanhang... Å Pongo direkt - Ja Lasse !!
När han är med mig ut, spelar ingen roll, så väcker han uppmärksamhet, hos alla, han är fantastiskt vacker med sina färger och artig. Säger oftast Goddag när nya männskor kommer nära.
Även i väntrummet hos veterinären, det är väl det enda väntrum, där människor pratar med alla runt om, sist så var det en katt som jamade i sin bur, uppenbart missnöjd, och Pongo frågade - va ere ?
Jag hör ju att han lär sig orden som jag pratar, med e i stället för ä, som Va ere, i stället för vad är det, hejdårå ibland, i stället för hej då.
Han älskar vara i min säng när jag bäddar om, byter lakan, då springer han fram och tillbaka under lakanet, och hoppar mellan kuddarna.
Duktig på att klättra, drar ut lådor, slänger gärna ut det som ligger i lådan oavsett om det är kläder eller bestik, är glad att mina fönsterbänkar är av sten och inte av trä.
Då och då så övar han på sina ord, rabblar dem fram och tillbaka, hejdå, godmorgon, vad skriker du för, vaere, smaka, tacktack, va gott, gott nytt år, akta re, aktare sa jag, pappa, osv
Att lära honom säga skål, går inte, mamma kommer ibland, och det är ett under att han inte säger men skut då, efter mig när det är hockey på TV.
Han är ju världens sällskap, och precis som vilken katt som helst, ligger han i knät och vill bli kliad.
Han har inte lärt sig flyga, när han var liten, och det är rätt skönt, många är rädda just för fåglar, för att de kommer flygande, Pongo går på golvet, vaggar fram, och han som är minst, klampar mest.
Är han med i bilen, så gillar han best att sitta på knät, på den som sitter på passagerar sidan, han kan ju inte sitta på mig när jag kör, det är ju ingen liten pippi direkt, varje gång jag kör in i en tunnel, säger han god natt, å så duckar han, är det någon som tutar, så säger han va ere ?
¨Å så säger han Hej Pongo typ tjugo gånger.
Min älskade lilla pippi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar