Lasses födelsedag

Idag skulle Lasse fyllt 53....  53 unga år....  Life sucks sometimes !!
Fått trösta våra flickor så gott det gick,  en i famnen och en via telefon...  det är då man inser hur liten man är,  hur sorgen bara kan välla över en på en sekund.
Den tar över sinnen,  kroppen ja allt... precis som någon slänger över en svart säck så slukar den hela.
Vad gör man när ens barn gråter av saknad och sorg... Jag gör så gott det går,  kramar,  klappar och pratar,  tröstar,  och pratar ännu mer... och ber att det ska lätta,  och så kommer frågan,  kommer det någonsin att lätta...  Sorg över att han inte kommer vara med när det gifter sig,  eller får barn,   att de för alltid kommer växa upp utan att få känna sin morfar.

Jag stod där vid graven med armarna runt mitt barn.... så blir jag arg.... lust att ställa sig rakt upp och ner och skrika rakt  ut   -  Se hur det blev   - Fan ta dig din jävel !!    Men vem är jag arg på ??   Absolut inte på Lasse,  han valde inte det här....   är jag arg på Gud ?   Nää han kan inte finnas,  med all denna orättvisa i världen....  är bara  så himla arg på något,  eller någon... bara arg som fan...
Mina barn bad inte om det här...  hur tröstar man sina barn i gränslös sorg,  som aldrig kommer släppa taget om dem.... de,  vi har lärt oss leva med den,  för man har inget annat val...   Hur jävligt än livet är så är det bara att fortsätta,   gå framåt, steg för steg,  dag för dag.
Så helt plötsligt så har det gått ett år,  eller mer,  man lär sig plocka upp det som ger en glädje och tillfredställelse,  och bit för bit, blir det fler och mer.  Men det som gör ont,  försvinner inte,  det finns alltid där i en, som en liten ask och ett ord,  en doft, ett minne så flyger locket upp  och det väller ut...
Så till slut, motar man det tillbaka in i asken djup inom sig.

Lasse -  Alltid Älskad  Aldrig Glömd  Oändligt Saknad !!