Kommer nog aldrig vänja mig vid ensamheten, den är verkligen skitjobbig och skittrist och skit !!
Även om jag och Lasse inte pratade non stop på kvällarna, så var det sällskap att ha någon som satt och sov bredvid i soffan, även fast det irriterade mig som fan.
- Filmen bli ännu bättre om du öppnar ögonen !!
Bara att ha någon att bli irriterad mot, även om sällskapet är tjurig så är det just sällskap.
Nu kan jag ju bara bli irriterad på mig själv, att soporna inte kom ut, eller soffkuddarna inte ligger snyggt i soffan.
Varje kväll försöker jag lägga mig mitt i sängen bara för jag kan, men vaknar alltid på min "sida" i alla fall, för det så det har varit.
Fortfarande kan jag hajja till att han faktiskt är borta.
Det har gått över två år nu, en lång tid, och ibland är det ingen tid alls, det varken minskar eller ökar, bara ensamheten som ständigt gör sig påmind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar