Semester

Bara ordet ger mig ångest,  det känns så meningslöst med semester, det finns inte längre någon att planera med, önska med, resa med, hela ens tillvaro försvann med det sista andetaget.
När ska jag ta semester, de frågar på jobbet så klart, hör hur det planeras, beställs resor, hur alla längtar, jag var precis lika dan, räknade veckor, tills det var dags att vila ut, sovmorgon, långfrukostar, sol, bad och en massa härliga varma sommarminnen att samla på.
Jag får frågan om båten, om jag ska behålla den, men hur kan jag det, hela den är fylld med det som var, fylld med ett liv jag aldrig kan få igen,  hur jag och Lasse, och ibland flickorna gjorde sommaren.. Det var vår båt, inte min.
Ett helt annat liv, vänner, skärgård, gemenskap, sill luncher, grill grogg, melodikryss,  regn mot kapellet, fisk, fånga kräftor, sol, bad och kärlek.
Hur ska jag kunna fylla dess tomrum, fyra semesterveckor, med vem, varför, när ensamheten håller på kväva mig över en helg.
Världen snurrar fortfarande på utanför fönstret,  finns dåliga dagar, och mindre dåliga dagar,  jag gråter fortfarande, inte varje dag, inte varje kväll.
Jag bor i skuggan. i mörkret släpper jag taget om styrkan att fortsätta gå ett steg i taget, jag kan stanna tiden, en kort stund, i mörkret pratar jag med Lasse,  i mörkret någonstans är det bara han och jag, även om det bara är för en kort sekund.
Semester har fått en helt ny innebörd, kan jag ta semester från mig själv...