tisdag 19 augusti 2014

Ingemansland

Jag har fått rådet,  att jag måste ta nästa steg,  och i viss mån kan jag hålla med,  men jag har ingen aning om vad eller hur nästa steg är, hur ska man veta ?
Jag har ingen aning !
Tog en liten paus i skrivandet,  det kanske är dags att stänga ner,  lägga av,  för ingen har undrat varför jag inte skrivigt på ett tag,  ingen som frågat varför,  inte ett ord.
Så varför håller jag på,  jo för min skull,  det här är min ventil,  men en då finns det saker jag inte kan skriva om,  för det skulle säkert såra någon,  hur besviken jag än känner mig.
Jag välkomnar hösten,  regnet  det passar mig,  men jag har alltid gillat alla årstider,  min jobbigaste tid är Januari och Februari.
Mörka November,  inga problem,  då har jag fullt upp med Jul tänk,  planera,  fixa och kolla på allt julpynt i affärerna.  Nu när flytten gick, och alla kartonger plockades ner från vinden,  insåg jag att Holy Jesus,  5-6 krt med Jul,   många av julpyntsakerna har en egen historia.
Så hur tar jag steget som jag måste ta,  och var och hur gör man.   Var finner jag lycka,  frid och kärlek.
Jag lever i ingemansland,  där är det stilla och tyst.

Tyvärr tappar man tron på människor,  mest på de man inte känner,  som hur man har samvete till att gå på kyrkogårdarna och plocka med sig lyktor, blommor och kransar som anhöriga lagt hos de som saknas oss.   Lasses ljuslyktor är stulna,  borta,  men kan man som människa antasta barn,  tortera,,  mörda,  skada djur,  utan att känna samvete eller ånger,  så är väl att sno från gravarna ingenting.
Må djävulen ta er i alla fall,  med eller utan stulen lykta.

13 kommentarer:

  1. Hej!

    Jag är inne och läser din blogg då och då. Hur jag hamnade här första gången det vet jag inte men antagligen googlade jag på ”änka, ensam, hur hitta tillbaks till livslusten” eller nåt annat. Det vi har gemensamt är att vi har mist en älskad livskamrat. För lite mer än två år sedan gick min man hastigt bort i en massiv hjärtinfarkt. Att vara i sorg är tufft, det gör ont ner i minsta cellnivå i kroppen. Innanför husets fyra väggar har livet stannat upp i ett konstigt vakuum och där ute fortsätter verkligheten för alla andra, som om inget har hänt. Det är svårt för många att förstå, det går inte att förstå om man inte varit i sorg själv. Första året det tog jag mig igenom, hur? Ja jag vet inte riktigt. Ett steg i taget,små små steg. Det går inte att skynda på sorgen. Igenom den måste man. Man får ta den i bitar och det är ett tungt arbete. Tiden läker alla sår säger man. Det gör den inte! Men den slipar och putsar på de allra skarpaste sorgkanterna så att det blir uthärdligt. Att leva i sorgen är att ta ett nästa steg varje dag... så känner jag. Att vakna till en ny dag att ta sig igenom...Ibland är det två steg framåt ibland ett bakåt... Och de där sorgegroparna som finns på vägen de ramlar man ner i med jämna mellanrum men med tiden inte lika djupt.
    För mig har en sida på nätet som heter VIMIL, vi som mist någon mitt i livet,varit till stor hjälp. Du kanske redan besökt den. Att läsa om andra i liknande situation som mig och att få respons på min sorg.
    Kram till dig
    Ingela

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingela Stort Tack för din kommentar, känner med alla dina ord, precis så som du skriver, ska absolut gå in och kolla på den sidan. kram till dig.
      Mari

      Radera
  2. Hej ! Jag har saknat att du ej bloggat , men du ska inte forts om du ej känner att det ger nåt längre. Jag är med i en grupp på FB som heter Cancerkompisar Da , för anhöriga som mist någon i cancer. Den har hjälp mig mycket och det finns flera där som mist sin partner. Du och jag miste någon vi älskade ungefär samtidigt och det har hjälpt mig en del att läsa din blogg , Tack. Snart närmar sig årsdagen och det känns ju som det var igår det hände .... Ett år och alla tror att man slutat sörja och gått vidare .... Kram till dig / Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Månader och dagarna har gått fort, trots allt stått stilla liksom.
      väldigt glad och varm över, att mina ord har hjälpt dig lite. då finns det absolut en mening med att skriva. Var rädd om dig / kram till dig Annie.

      Radera
  3. jag är och läser din blogg då och då. Tycker det är intressant att veta att man inte är ensam om att ha mist ngn. Jag vägrar Facebook , så jag söker andra vägar.. men det är ju så att man bloggar ju egentligen bara för sin egna skull.

    jag läser gärna vidare och brukar också kommentera dina rader.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Elisabeth. roligt att se din kommentar, hos mig igen. jag läser alltid och alla. kram Mari

      Radera
  4. Jag har saknat dig! Vart inne varje dag och tittat men tänkt att det finns säkert anledning till att du inte skriver. Tror säkert att många tänker likadant.
    Ringer dig snart, kram Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har inte hänt så mycket, och i bland behövs en paus och eftertanke.
      kram till alla i familjen.

      Radera
  5. Tänkt på Dig och tittat in - men inte skrivit något om att jag saknat...
    Funderade nog så att Du behövde en liten paus.
    Kram Stina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Stina precis, då och då är dagarna lika varann, man går upp, till jobbet, handla, hem och så börjar det om nästa dag.
      kram kram

      Radera
  6. Vi läser alla dina inlägg på bloggen. Christer undra varför det blev tyst, men nu är du här igen : ) Säg inte att dom tagit våra blommor till Lasse. Jag har råkat ut för samma sak på min pappas grav ,blommor .lyktor, ljus ja en vacker dag är väl stenen borta.Ha det så bra många kramar från Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Eva och Christer
      Era blommar fanns kvar, men de var flyttade till själva rabatten, vilka människor det finns, urch kram till er båda.

      Radera