Tänk att det sällan blir som man har tänkt sig... eller blir det någonsin det.
Det planeras semestrar för fullt, till höger och vänster, och jag får ångest... vad ska jag göra, sitta hemma i 4 veckor... Nej tack. Och föresten så har jag väl inget jobb då, så vad spelar det för roll då, att fylla i semesterlistan.
Förra året, hade jag en vecka i samband med flytten, det var skönt, då hade jag fullt upp hela tiden, sen hade jag 4 dagar i Juli, då kära vänner förbarmade sig över mig... sen hade jag 2 veckor i september, då tog jag flickorna med mig till Turkiet. Det var skönt, första morgonen, vaknade jag över ett jefla liv, höll på ramla ur sängen, trodde det var brandlarmet.... men det var böneutrop ??
Klockan 6 på morgonen... jösses.
Sen var jag bara hemma i en vecka... och jag kan verkligen inte komma på vad jag gjorde, antagligen ingenting värt att lägga på minnet.
Gick och la mig vid 22 igår, en lördagkväll, kommer aldrig vänja mig med den här ensamheten, den är värst... Ibland tar jag mig själv i kragen och gör saker, om jag gör det med någon, men hur roligt är det att göra saker ensam, då skiter jag i det.... och jag är inte sådan som ringer och bjuder in mig själv, det går inte, det är inte jag.
Oftast kliver jag inte utanför dörren på hela helgen, för jag har ingen anledning, jag hoppas och ber om att det ska bli lättare nu när ljuset och värmen kommer tillbaka.
Eller så tycker jag bara synd om mig själv...
Ibland undrar jag om man någonsin kommer bli glad ingen, om någon kommer älska mig, för den jag är, och hur mycket kärlek kan jag ge när hjärtat är trasigt..
Kommer någon orka med att jag vaknar om natten med hjärtklappning och tårarna rinner, när sorgen blir för övermäktig.
Finns det någon som någonsin kommer att förstå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar