Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
För inget av det hjälper i alla fall, med facit i hand, så är jag utan jobb efter den sista Oktober igen.
Alla bra lovord om att visionen om att ha fler i köket än två, var bara snack, jag gick in och räddade deras situation, nyöppningen, invigningen och uppstarten.
Känns surt, känns som man åter igen är utnyttjad.
Jag får se det som ytterligare ett moment i mitt CV, och det sliter rätt bra på kroppen.... Å jag vet, man är inte typ 20 bast längre.... efter några veckor i köket är det lättare att räkna ställen som inte gör ont.... tragiskt. så det räcker.
Ut och leta jobb igen.... Eller hellre att Lottos drömvinsten ramlar in i min brevlåda.
Å så väntar oss en jobbig vecka.... 2 års dagen sedan våra liv förändrades för alltid och livet tog slut för min make och flickornas pappa.
Det har gått två år, ibland känns det som det var förra månaden bara, det gör fortfarande ont, saknaden finns alltid med oss, och i en sekund, dras man tillbaka i sin sorg.
Med en melodi på radion, eller från Tvn, en doft, en favoriträtt, en gest, en tanke.
Saknaden är enorm och tröstlös.
Det är svårt att förstå att det gått två år.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar