Att berätta

Det här med att människor inte vet,  eller kopplar ihop mig med Lasse,  och att man måste berätta att han inte finns längre,  bara att ta orden i munnen tar emot.
- Han är död.
- Han finns inte längre
-Han dog
- Han är borta


En medlem i båtklubben,  som jag samspråkade med,  frågade vad jag hade för båt,  och jag förklarade modell, var den låg vid bryggan och så vidare.  Men nej han kom inte på det,  till slut tog jag upp telefonen,  och visade en bild på båten.
- Men det är ju Lasses båt. !!
- Äh Ja nu finns ju inte Lasse längre, så nu är det min båt...


Jag vet att jag tvekade,  vad ska jag säga,  hur ska jag säga det,   borde jag inte säga att det var vår båt,  och att nu är det min.   Det var ju inte bara hans båt innan,  precis som nu,  när det är min och flickornas båt...
För inte kan han ha undgått att missat att Lasse inte finns längre,  då det har hållits tyst minut, och minnes ord på hemsidan.  Eller tänker man bara inte på det,  som jag gör,  jag lever i det varje minut.
mer eller mindre...  i alla fall.
Men varje gång så tvekar jag,  vad ska jag säga...