Att vara stark

En sak som jag tänkt mycket på den senaste tiden, det beteende jag själv hade inför Lasse när han blev sjuk.
Inte en enda gång om jag minns rätt så visade jag mig svag inför honom,  förutom den dagen då vi fick det värsta besked som finns,  då vi alla grät.
Jag lät mina känslor stå tillbaka,  jag grät i min ensamhet, när ingen såg, och aldrig när jag var hos Lasse,  och inte en enda gång pratade vi om hur det igentligen var,  han visse nog att det var slutet, liksom jag, men inte ett ord i mellan oss.
Jag var så stark, jag greppade varje litet halmstrå av positiv karaktär, satte alla andra före mig själv.
Visade alltid en peppande sida till honom,  aldrig att jag grät när han var med.
Men å andra sidan så hur bra sällskap skulle man vara om jämt satt där och grinade,  kul besök liksom.
Härom kvällen var jag lite låg,  och känslosam,  och kan bli förvånad över mig själv,  tårarna kan börja rinna när jag tittar på program som Gordon Ramsay kitchen nightmares ??  Hållå liksom  eller när jag tittade på två små elefantungar som badar i en leksakspool ??   Färdig för dårhuset !
Imorgon kommer bli en skit jobbig dag,  1 år,  klockan 08,15  förklarade de honom död.   Det kom inga flera andetag,  den värsta dagen i mitt liv.

I min klocklåda,  jag har 11  klockor,  av olika färg,  där ligger också Lasses klocka,  som jag gav honom en bröllopsdag för länge sedan,  den bara ligger där, bland mina,  den stannade redan för flera år sedan,  och bara för några dagar sedan,  stod jag och valde klocka en morgon,  tar hans i min hand,  och så tittar jag på tiden,...  den har stannat på  08,13   av alla timmar, minuter som finns på ett dygn,  stannar klockan på samma tid och samma andetag.   
I morgon klockan 08,15   tar jag en tyst minut,  var jag än står,  sen efter jobbet, åker jag till graven.

Det har gått ett helt år.... hur har jag överlevt,   hur klarade jag alla bemärkelsedagar.  Hur tar jag mig vidare nu...