Livet är orättvist och hårt

Mitt liv är fyllt med sorg,  dag som natt,  varje timme,  och varje vaken stund.     Nu har liemannen åter varit framme,   en bekant, som mist sin son,  en mamma som med krossat hjärta,  en då måste stå upp och ta hand om sina andra barn och familj som finns kvar,   det måste vara ett av de svåraste en människa måste gå igenom.  jag känner med henne så,  och det här är andra gången på väldigt kort tid som en familj mister ett barn.   En alldelens för ung människa som lämnat livet,  och det spelar ingen roll hur det gick till,  och det är värst för de som finns kvar.
Hur orkar man resa sig upp efteråt  vad är det som får en att orka, när man bara vill lägga sig ner och dö själv.

Många tankar går till henne och hennes familj !

En liten sak som gör mig lite varm,   då hon är en offentlig person,  och hon på sin sida,  bett pressen,  och att alla andra att inte kommentera,  eller jaga familjen,  när jag tittar i kommentars fältet så står det 0 kommentarer,   finns ingenting i tidningarna,  det  kommer säkert,  men just nu är det tyst,  allt för familjen i lugn och ro får ro om varann.   Det tror jag är skillnaden att vara känd i Sverige än att vara det i något annat land,   Prinsessan Diana måste ha haft ett helvete,  som sedemera kostade hennes liv,  bara för att få bästa bilden eller bästa scoopet.

Vi närmar oss 1 års dagen,  sedan Lasse lämnade oss,   nu tycker jag att alla dagar är jobbiga,  mer eller mindre,  kommer jag att sörja mer just den dagen, ?   Kanske,   Ett helt år,  det har gått fort,  men samtidigt inte,  världen rullar på,  men hos mig står den stilla ännu.
Visst har jag kommit en bit,  jag gråter fortfarande,  men inte lika ofta,   men det är en kamp,  att vänja sig med ensamheten,   är svårast.