Ensamheten

Jag kunde verkligen inte föreställa mig hur livet skulle vara vid påsken förra året, det är klart att man känner sig odödlig.  Det har vänt, nu tänker man bara tillbaka på vad som varit, för framtiden går inte längre att planera för. Och varför skulle jag det,  se fram mot en en glad påsk, för mig och mina löss då eller !  Kommer säkerligen vara lika ensamt  då som nu.
Förra årets påskafton, var precis som den innan,  stor påskbuffe,  helgskinka, påskvört, must, sill och köttbullar, och lammstek och godis.  Till middag ikväll blev det färdigköpta pannkakor, gott  nää inte mycket,  jag tänkte göra en Janssons frestelse men varför det,  är det så här det kommer vara nu,  kommer kvällarna vara tysta,  att inte ha någon vid sin sida, i soffan, vid matbordet,  någon att vila hos, och det spelar ingen hur många vänner man än har,  så är det inte det samma som att dela sitt liv med,  tyvärr....
Efter den inte så delikata middagen,  så tänkte jag ta mig ett glas bayleis likör,  men jag fick inte upp kapsylen på flaskan, jag kan börja grina för en sådan bagatell, en liten obetydlig händelse, det rullar över en, hur värdelös jag känner mig, kan inte koppla på en lampa, inte koppla in dvd spelaren, eller tv boxen, eller få upp korken,  eller hålla reda på städ dagar på gatan.
Men jag har gjort massor med saker, lärt mig så otroligt mycket, jag borde vara nöjd med det,  men det är väl inte hälsosamt att låta sig nöjas med det man redan kan, eller ?
Alla de saker jag blev irriterad över, som hur Lasse glömde sina snusaskar,  eller sitt knäppande med tandtråden,  och alla andra egenheter han hade,  jag hade tagit tillbaka dem i ett hjärtslag om det gick.
Jag tror det är just ensamheten som är svårast, i alla fall just nu...   Jag saknar honom så fruktansvärt mycket, det finns inte ord....