Hatar mitt jävla liv

Precis,  jävla skit liv,  ska det vara så jävla svårt att få hål i ett skåp,  ja uppenbarligen,  blir så jävla less på mig själv,  att inte klara av småfixet,  i veckor har jag haft sladdar över kylskåp  och skafferi,  så att mickron som står i skåpet över ugnen,  får ström,   och jag har bett om hjälp flera gånger,  till flera,  ja men visst kan jag hjälpa dig,   jag hör av mig i morgon,   är du hemma på onsdag eftermiddag,  då kan jag komma förbi... de kom inte,   det gör mig frusterad,  jag skyndar mig hem,  väntar. plockar ur skåp,  köper kaffebröd.  Snälla, rara  säg ifrån,  i stället,  tala om, att nej, Mari,  jag har inte lust,  eller tid,  eller vilja,  så jag vet,  så jag förstår,   så jag kan handskas med beskedet,  i stället för att jag går och väntar.   Snälla var ärlig mot mig.  Och jag vet att man kan få förhinder,  man kan glömma bort,  men varje gång ?
Jag hade någon vision om att när jag väl flyttade tillbaka till "stan"   oj så mycket jag skulle få att göra,  samtal om middagar,  eller kom över på en fika,  vi ska göra det,  vill du följa med,  osv,    när vi bodde i huset som ¨låg i byhåla,  det var ingen som orkade ¨åka en massa mil,  bara för en fika,  bjöd vi in till middag,  så var någon tvungen att köra,  och då var kvällen över klockan 22,   så det dog ut,  vi bjöd in till fest,  vid födelsedagar,  eller helt spontant,  men ingen bjöd tillbaka,  vi provade med glöggafton,  med  förhoppning om att någon nästa år, skulle ta över och bjuda in...    Jag intalade mig att det var för vi bodde i byhåla,  men  det måste ju bero på oss,  och nu på mig,  det är mig som ingen vill ha med,   och på parmiddagar,  en ensam kvinna vid kanten på bordet,  det är nog jobbigt.
Jag tränger mig inte på,  jag är inte sådan.
Insikten gör ont.

så idag,  efter kommit hem från en trevlig kryssning,  mitt i upp packet av de som inhandlats,  sliter jag upp skåpet,  ut med grejerna,  upp med luckan över kylen,  som förövrigt hänger på två skruv,  jag hämtar skruvmejsel,  å de sitter som berg,  spelar ingen roll vilken storlek jag prövar med,  fram med skruvdragaren,  och inte den heller oavsett vilket håll jag provar,  skruvarna rör sig inte alls,  känner hur det börjar koka i kroppen,  Men skit då,  häng på där då,  förbannande luckskrälle.
Då borrar jag väl ett hål i skåpet,  så jag får igenom kontakten,  upp och ner från stolen,  det går inte att rubba sido handtaget på borrmaskinen,  så jag måste ut med hyllan också,   som givetvis fastnar i sladden,  från förlängningsdosan,  och river ner bunkarna på hyllan under.
Min tanke,  jag borrar fyra hål,  sen kan jag nog såga emellan hållen,  och på så vis på ut en fyrkant så kontaken går i genom.
Å jag borrar,  trycker till,  det börjar lukta trä, och nästan lite bränt  men inget händer,  så jag vågar inte fortsätta,   jag är så jävla värdelös att jag inte klarar att borra ett jävla hål.   Så jag ger upp, börjar grina,  orkar inte plocka ordning,  vänder ryggen till. 
Jag var glad i två dagar,  kryssning till Helsingfors,  det var skönt att inte vara hemma över Midsommarafton,   ytterligare en storhelg,  ytterligare ett känslomässigt kaos.
jag hatar att vara där jag är idag.