Ord på förtvivlan

Det finns inget bra ord på den förtvivlan som man bär inom sig,  hur ska man förklara för sig själv varför det gör så ont.
Det sköljer över en som en jätteflodvåg,  det värker i bröstet,  en stor klump i halsen, som inte går att svälja  ner.
Jag letade efter en mailadress på jobbet,  när Lasses jobbmailadress låg i listan,  fastnade på skärmen, brände fast på näthinnan, jag får hjärtklappning.,  andas lugnt,  andas fint..
Jag var hos han idag, med min tre rosa rosor,  alltid tre stycken,  ibland ger jag röda, tårarna rinner,  och fast jag är ensam så är det svårt att prata högt,  jag måste ju prata högt, så han hör mig,  för de säger ju att han är med mig,  när jag är vid gravplatsen,  prata högt så han hör.
Jag har flyttat,  du måste följa med mig, så du vet var jag bor,   jag har sålt din bil, köpt en mindre, en blå,  den står där.    Ingen ringer på båten,  marinorna vill inte,  ta emot den,  vet inte vad jag ska göra,  Lasse...    Jag saknar dig så fruktansvärt,  jag är  så halv utan dig,    jag har flyttat,  vet du var jag bor.
Jag skyndar mig att säga allt,  så det är klart sedan,  sitter på bänken vid hans sten,  det är säkert 25 grader ute,  men jag fryser....   och tiden går,  lägger tillbaka de stenar som alltid är flyttade på,  de är Lasses stenar,  från mig till maken min.
Det är sommar ute,  men hos mig är det mörkt och kallt....   
Tar mig samman,  tar farväl,   går mot bilen,    - Kom nu,  jag har flyttat,  du måste följa med, så du vet var jag bor.... kom nu.

Jag vrider ner persinnen mot solen,  blir sittandes i soffan,   orkar inte sätta mig i solen på balkongen, det är jobbigt med sol.
om någon timme,  ska jag hämta upp S,  vi ska träffa bekanta och äta middag,  förmodligen sitter jag tills jag måste åka.
Tänker på att om 8 dagar har vi bröllops dag,.... skulle vara nummer 26....  blir det minus 1 nu ?

Och vad är förtvivlan,  är det att falla ner på knä, i gräset vid graven, utan att  bry sig om gräsfläckarna,  eller att man blir randig i ansiktet av mascaran,  eller är det värken i bröstet.  eller så likgiltigheten  att ta tag i sig själv.   Och när lämnar jag den ifrån mig,  när flyttar den ut ?