Jag är orolig för S, hon mår inte bra i mellan åt, och det gör inte C eller jag heller, och man är himla maktlös, jag gör allt jag kan, med att prata, stötta och hjälpa, och det känns inte alls som det ger något, ibland.
Hon har hårdnackat vägrat att prata med någon, men det kanske har lossnat lite, det hon säger gör mig livrädd, varje dag kämpar vi med att ta sig igenom ett nytt minne, eller en gammal tradition.
Trodde väl inte att just sommaren skulle bli så tung.
Ärligt så längtar jag tills den är över, men då kommer hösten och oktober, då har det gått ett år.
Ett helvetes år, som jag inte önskar någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar