Minnas

Det är svårt att komma ihåg... saker som hände runt Lasse,  vissa saker är glasklara... som ett datum,  eller en händelse. 
Begravningen är ett enda stort grått dimmigt minne,   vad sa jag,  och till vem, jag och flickorna gick på lugnande medicin, jag minns att jag fick trösta, någon,  att jag stod där mitt på golvet vid minnes stunden efter och kramade om,  alla som kom... men ingen aning om vad jag sa...  så kanske det beror på det,  men det är likadant med dagarna och veckorna,  innan och efter.  Jag minns inte vilka dagar,  jag blandar ihop....  som min kusin kom hem och sov över,  eller min barndomsvän,  kom och hälsade på oss,  var det innan begravningen eller efter ?
Började jag jobba i november det året,  eller var det december ?   Det är små saker,  men endå sådant man borde komma ihåg.
Andra minnen är starka,  jag kan se hans ansikte när han dog,  hans dimmiga ögon,  den gråa huden,  lukten,  ljuden, rummet, mina rutiga pyjamas byxor... att jag satt i timmar sista natten och höll hans hand, klappade.... och jag minns att jag den natten gick och kissade minst 100 gånger... varför det ? jag varken åt eller drack....
Funderar ofta på vad jag kunde ha gjort bättre,  och på det som jag faktiskt gjorde,  som nu verkar vara omöjliga, hur grejjade jag det.  
Jag hittar meddelande som människor skickat,  jag har läst dem,  men inte svarat ??  kom det något i mellan,  eller orkade jag kanske just då...  kan finnas tusen orsaker,  men jag vet bara att jag inte minns alls.

Det som är allra jobbigaste,  är att i all kaos,  som följde dessa veckor, för det blev bara få veckor,  från ovetande om all cancer, och till han lämnade oss,  är att jag satte alla andra före mig själv.
Alla som ville hälsa på,  alla samtal.... ( vilket var och fortfarande är fantastiskt )    inte en enda gång frågade jag mig själv om vad jag ville ha sagt,  inte en enda gång satte jag mig ner och pratade om vad som höll på hända.... jag vågade inte,  där låg mannen jag var gift med i 25 år,    han som kände mig bäst,  ibland bättre en mig själv..... inte en enda gång vågade jag ställa frågan hur han ville ha det... när himmelen kallade hem honom.
Jag vågade inte....