onsdag 12 mars 2014

APOTEKET

Alltså vad är det med de som jobbar på Apotek... ärligt talat.
Så fort man sätter foten innanför dörren, är det som stiga in i twilight zon av något slag, de har ingen känsla för hur många som väntar, de fortsätter i sitt lugna sävliga tempo, ja tempo var ju att ta i.
Apoteket hemma är nog värst, alltid samma sak, många som väntar på sin tur i receptkön,  då kan det stå personal och plocka upp varor, eller torka en hylla, eller stå och småprata i god ro.
Jag har jobbat med och i restaurang, haft egen krog, jobbat i butik i 12 år.... prio 1 har alltid varit kunden, och framför allt beta av kön, som väntar, vad det än har varit... människor gillar inte att bara stå och vänta...inte någonstans.
Men det har inte personalen på Apotek anammat, en gång satt vi 3 stycken och väntade på apoteket hemma, och plus att det stod ett antal runt om, då pratades det högt om hur usel servicen och den uppenbara "jag ser inte alla kunder som väntar" vi var alla rörande överens om samma sak...
Och efter det har jag liksom tänkt på just det hur möter de kunden... och faktiskt så är det likadant på de jag har besökt ett  flertal gånger... som idag Apoteket vid centrumet,... The Twilight Zon ....
Jag hämtar min tandkräm, tar en kölapp, det är en före mig, som nu får hjälp... efter ca 5 minuter går den kunden ut.... vad förväntar man sig då...jo att de trycker på knappen, nästa nummer, nästa kund.... Men tjena hej   Nej.... då står hon, och trycker ut massa kvitton, och skriver på, skakar på huvudet, och muttrar lite för sig självt, och så fortsätter det i flera minuter än 5 det sitter en människa i kassan, stirrar rakt fram, rör inte en muskel... sen försvinner människan bakom disken... jag är helt ensam i hela butiken, inte en enda själ ser mig, Hållå  är jag osynlig det måste jag vara.
Då lessnar jag, och jag har tålamod, brukar sällan säga ifrån, vill ju inte vara en bitter bitch från hell, eftersom jag jobbat i butik, så vet jag att det finns många bittra bitches, och sura karlar...
Men nu fick jag nog, vänder mig om till zombien i kassan som fortfarande stirrar bara rakt fram...
-Men hallå är det ingen som jobbar på det här stället ??
Då vaknar människan i kassan, med ett - äh va joo, hon reser sig och går mot disken för recept utlämning
varpå jag inte kan låta bli  - Är du riktigt säker på det ?
- kassörskan kommer tillbaka med orden - hon kommer.
-Fantastiskt !!
Hon i receptkassan var sååå trevlig, - om du tar en till tandkräm får du den gratis, å den är så bra den där, och har du klubbkort så får du bonus  bla bla... och jag var lika trevlig jag.... Tack för hjälpen, hej då...bla bla.... på vägen ut, ser jag människan i kassan, hon sitter på sin stol, och stirrar bara rakt fram ??? Jag som kund, var inte värd ett leende, eller ett Tack inte ens ett Hej då.
Nu kunde jag ha gått fram och sagt typ,  Du förlåt att jag störde,  men jag är inte så dryg av mig, och så kommer jag ju alltid på efteråt vad jag skulle ha sagt eller gjort, så är det ju alltid.
Bli mer och mer övertygad... det är Twilight... deras reklamkampanj... skulle kunna vara
Apoteket... bortom skymningen !
eller
Apoteket vi stressar inte din vardag !
Kan det vara något i luften, eller väggarna vad vet jag.... men mysko är det.



2 kommentarer:

  1. Hej, jag tittar in här ibland och har kommenterat, det går att känna din förtvivlan och smärta genom dina texter...

    Jag har förlorat båda mina föräldrar i den där jävla sjukdomen, de var äldre än din man men sorgen var och är fortfarande smärtsam. Ville i alla fall dela med mig av ett något, igår var jag på en mycket intressant föreläsning om sorg. Så om du skulle vara intresserad av att gå på en sådan föreläsning titta in på sorg.se så kan du läsa om det, nästa föreläsning 28 mars. Den heter "Läker tiden alla sår" och det är Anders Magnusson som är föreläsaren. Ha en fin kväll, kram Sanna

    SvaraRadera
  2. Hej Sanna.
    Tack för tipsen, det ska jag absolut göra. Ja mina föräldrar dog också tidigt, mamma 50 och pappa 54, och nu maken... det finns verkligen ingen rättvisa.
    Tack för att du orkar läsa och kommentera. kram Mari

    SvaraRadera