Dipp ner

Det vänder så fort, ena stunden okej, till nästa så glider man ner i det bottenlösa sorgen.
Tänker mycket på om vad Lasse tänkte, förstod han att det var kört, han sa många gånger att han skitigt i det blå skåpet, men visste han, vad kände han.
Jag vågade aldrig ta upp ämnet om hur och när, och hur han ville ha det när det var över, kan bara gissa, att tal om döden, då har man givit upp hoppet.
Nu är han bara aska, och mardrömmen jag lever i, tar aldrig slut.
Kan ärligt säga att om jag inte hade haft flickorna, hade jag änns kommit upp ur sängen, jag tar strid med mig själv varje dag.
Vem ska hålla om mig nu, vem ska torka mina tårar, och vem ska stå bakom mig när världen snurrar på....
Drömmar finns inte längre, vad tjänar det till, hur kul är det att gå på bio ensam, ut och äta en god middag, se en föreställning, resa till nya platser, vem ska hålla mig i handen.
Det gör ont i hela mig.