Ramlat ner

Jag tror jag ramlat ner i det svarta hålet igen... bott där i flera veckor,  till och från,  särskilt den sista veckan...
Det har blivit för mycket,  motgång efter motgång, tills det blev fullt.   Jag har alltid känt stor glädje när det går bra för andra,  skrapade trissvinnaren fram massa pengar i TV,  så Ja fan vad kul !!
När vänner och kollegor,  människor jag känner gläds jag med dem... Och nu gör jag inte ens det... vad händer med mig,  någon ska bli förälder igen... jaha !
En åker på semester.... jaha,  det planeras semesterveckor på jobbet,  min rad är tom,  har jag ens jobb då ?   Varje gång jag är inne på samtal om jobbet,  så slutar jag andas,  och trycket i bröstet kommer tillbaka i ett nafs,  blir yr och jätteliten.
 De har fortfarande inte bestämt sig påstår de,  och jag är i ingemansland...
Orkar inte mer,  de plockar bort mina arbetsuppgifter en efter en....   Och det är bara ett jobb... men jag tar det som ett misslyckande,  jag är inte bra nog,  och jag har alltid känt mig väldigt bra på mitt jobb,  jag kan det här,  nästan alla mina jobb har det varit med livsmedel med,  restaurang,  butik, grossist,  även nu som innesäljare så  handlar det om mat.
Har en nära vän som jag har kontakt med dagligen,  via text mest,  men på sista tiden,  så känner jag orkeslös,  där med,  det är idiotiskt med textmeddelanden,  för konstant missförstår man varann,  men jag orkar inte göra något åt det... lägger mig platt,  ger liksom upp..
Lasse såg och hörde när jag hade mina dåliga dagar,  då höll han mig ofta,  och jag  kunde krypa upp nära honom,  utan att vi behövde prata.
Ibland blir man bara liten,  och behöver närhet....  jag saknar det,  närheten till någon... jag saknar att inte vara älskad,  omhändertagen,  det är ingen som ser mina behov,  ingen som klappar om mig när jag behöver det som mest.
Jag har underbara vänner och arbetskamrater,  men ibland räcker de inte till,  det är hemma i ensamheten,  och om natten  det behövs som mest.
Har inte ens ork att gå in på nätdejting sidan,  har tackat nej till ett flertal fika träffar,   orkar inte,  kan inte,  vill inte.  
Jag biter ihop och biter ihop...  och det finns inte en enda grej som går min väg...  även om det är en skitsak,  så blir det en stor motgång hos mig,  som annars jag brukar skaka av mig...
Någonstans på vägen,  blev det för mycket... och här är jag.
Det kommer gå över,  jag kommer resa mig,  igen...  tar kanske bara lite längre tid denna gång... vad vet jag,  jag jobbar på det...
Ska bara plåstra över mina sår som ingen ser,  gråta lite till....