Hemlängtan

Äntligen har det blivit dagen innan Lasse får åka hem, som han har längtat, min lilla gubbe.
så när dagens besök av vänner, var över, middagen avklarad så var det dags att ta ett andetag för att bli av med katetern, en dusch senare var han klar för bäddas ner.  Vilka fantastiska sjuksystrar och vårdare det är på avd 21 de gör ett fantastiskt jobb, med våra nära och kära.
Jag köpte med mig 2 burkar med små kakor till syrrorna, det är de väl värda.
så i morgon bitti kommer Lasse hem, med rullstolstaxi, med rullator och extra toa stol, ASIH  - akut sjukvård i hemmet, möter upp.
Spelar ingen roll att vi får ställa undan möbler, rulla bort alla mattor, det ska bli skönt att få hem honom, men trycket på mig ökar, hur han mår, vad han behöver, det som är svårt att få svar, har du ont, var har du ont.
Jag blir så ledsen, när Lasse inte förstår tv s fjärrkontroll, hur man startar tvn, larmet ligger på din vänstra sida, då vet han inte vad är vänster, han kan hålla snusdosan i vänster hand, men hittar den inte.... hur en reslig vanlig man, levnadsglad  full med planer för framtiden, för bara några veckor sedan, så finns nästan inget kvar, en man som helt plötsligt på några veckor sedan nu ser 20 år äldre ut,  som inte längre kan äta med 2 bestik, som inte kan raka sig, inte klä sig, som inte gå långpromenad, köra bil,  eller läsa texten på filmen som går på tv.
så banala saker som få upp början på toarullen, sätta på tandkräm, gå efter posten, eller se tv tablån på datorn, ställa in mjölken i kylen.
Vi har alla stannat av, för vi gör allt för Lasse, delar maten, hämtar kaffe i pipmugg, rakar, klipper öronbryn, klär, tvättar, peppar, håller om.....finns inget viktigare nu än Lasse.
Från och med i morgon kan jag ligga nära,  lyssna på hans andetag, klappa, och hålla om...
Men livet kommer aldrig bli som förr igen...