Orka

Ibland blir jag sittandes på sängkanten, bara sitter där och helt plötsligt har det gått 1 timme, eller så.
På kvällen efter kommit hem från sjukhuset, ser på tv, någon serie eller en film, men jag vet inte vad det har handlat om, tiden liksom bara glider förbi.
Någon sa att det är kroppens taktik att vila, eller ladda, så kan det vara, min syster och mina barn påstår att jag är pedant, kanske men om man en då städar  varför inte göra det ordentligt,  jag brukar alltid putsa fönstren hemma många gånger på år, jag ser hur smutsiga de är nu, jag har registrerat att fönstren är smutsiga, men bryr mig inte, alla borde, och måste har liksom försvunnit.
Jag kan inse klockan 3 på eftermiddagen, att jag inte ätit någon lunch, och ingen frukost heller, jag som alltid är hungrig pga medicinen jag äter.
Jag försöker inte gråta när jag pratar i telefon, lyckas inte alltid, jag är så ledsen och förtvivlad att se min kärlek, tyna bort, se hur smal han blir för varje dag som passerar.
Vi klappar om honom, smeker han hud, som känns så torr, man känner benen under huden, för det finns inga muskler kvar....Å herregud ge han styrka, ge oss styrka, låt oss förstå varför.
När jag släcker lampan ovan vår säng, kan jag ligga och stirra in i väggen,  ibland har det gått flera timmar,  jag ber till alla makter och gudar som finns, om nåd, jag vill skrika för full hals din jävel, vad har vi gjort för ont, varför ska du ta allt i från mig.... men något håller mig tillbaka, jag är inte sådan som skriker, väsnas eller ställer till en scen, näää  jag är tyst jävla mes, som tassar på tå, fnyser åt mig själv, mes, mes, mes !!
Jag vaknar på natten, och för några få sekunder är allt som vanligt, sen kommer verkligenheten ikapp mig, jag sträcker ut min hand för att känna Lasses tomma säng, så tom, så ensamt, så kallt.