Det har varit jobbiga dygn nu, med infektionen, med all denna medicinering, Lasse vaknar på natten av att har ont, mer smärtstillande tabletter, har vi tur så hjälper dem, om inte måste jag ringa in sjuksköterska som kommer med sprutor, det blir ca 4-5 timmars sömn, igår fick jag inte i honom någon middag, han mådde illa, och ont i ryggen av tumörerna, ont i lungorna av infektionen.
Idag är det dag 2 med antibiotika dropp, de säger att det "vänder" i morgon, att han ska må bättre, hur kan de veta det, det var på vippen han skulle bli inlagd på sjukhus igen, eftersom han är så dålig, vi tar en dag i taget, förut nu tar vi 4 timmar i taget, han kan snabbt bli sämre.
Fans jävla skit, han säger att han är så less, så jäkla less på att ha ont, vara sjuk, inte orka, jag önskar jag kunde trolla, eller vad som helst bara han blir av med smärtan, bara han blev frisk...
Han är så smal och tunn, när jag smeker han på ryggen kan jag räkna ryggkotorna, för de sticker liksom ut, benen så tunna att knäskålarna är bredare, man ser revbenen både bak och fram.
Jag trycker i så mycket smör, och vispgrädde där jag kan, allt för att han ska få i sig så mycket kalorier som det bara går.
Lasse har aldrig brytt sig om smärta förr, han är inte rädd eller att han reagerat över sätta kanyler, eller att de sticker honom, tills nu, han skriker när de sticker honom för ta blod, vi håller honom i handen och försöker göra honom stark, han kämpar, vi kämpar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar