Födelsedag

Jaha, då var man ett år äldre, känns ju så där lagom kul...
I många år, har min födelsedag, varit fylld med ångest, så fira födelsedag, min är inget jag har sett fram i mot.
Jag tror det började när mina föräldrar inte kom över, när jag fyllde år, vi jobbade ju ihop på restaurangen, så vi sågs varje vardag en då, men visst gjorde det ont, att man inte var prio, ett
Jag fyller mitt i mellan jul och nyår, och när jag gick i skolan, så var många bortresta just då, eller så bodde vi en bra bit från skolan, och jag tog nästan aldrig hem kamrater, för jag skämdes över alla spritflaskor i skåpet, pappa drack väldigt friskt och mycket, det första han gjorde när han kom hem efter jobbet var alltid att hälla upp en stadig grogg, och man visste aldrig vilket humör han var på.
så det blev aldrig av, att jag hade kalas, eller fest för mina kamrater, och kanske var det där det började.
Nu när jag tänker tillbaka, så har nog ingen kommit över på födelsedagen sedan jag fyllde 40, det är 8 år sedan, förutom min syster så klart.
Många ringer och grattar, som tur är, förr frågade jag alltid om de ville komma över och äta tårta, jag slutade fråga för flera år sedan.
Men så vänder vi på det, har jag/vi åkt över till vänner vid födelsedagar, både ja och nej, det är inte lika stort att fira födelsedagar nu mer, tydligen, inte lika viktigt.
Igår hade jag väldigt trevligt, några saknades, runt bordet, och några saknas för evigt.
Det var bra, att känna lite glädje, och framför allt omtanke och kärlek, från alla som ringde och som var med och som kom ihåg mig, på denna dag.