Nu ramlar julkorten in, alltid jättetrevligt att få, i stället för mail, eller sms, i år för första gången i mitt vuxna liv har kommer jag inte att skicka några i år, orkar inte, och det är så himla jobbigt att inte skriva alla namn, som jag alltid har gjort, God Jul önskar Mari Lasse och flickornas namn.
Kan fortfarande inte förlika mig med att han är borta, det går inte, mitt hjärta blöder, i bilen hem, tänker jag ofta tillbaka, vilket jag inte brukar göra, ser alltid framåt, tills nu.
Undrar om Lasse förstod att hans tid snart var ute, om han hörde allt  jag sa till honom i hans sista tid, och hur hemskt det än var, så är jag glad över att det var jag som var med honom, att jag fick vår sista ögonblick och andetag, bara jag, och nu efteråt kan jag önska att jag inte kröp upp hos honom, höll om han hårt, men det fanns ingen tid allt gick så fort, och det kommer alltid finnas saker att ångra, saker som man skulle ha gjort eller ord man skulle sagt, så är det alltid.
Men jag var med honom, jag var där, vid hans sida, i hans sista stund.
Det som fastnar i minnet, saker som kommer upp ofta är samtalet jag fick av en läkare på sös, som talade om att om Lasses hjärta stannar, kommer vi inte sätta in vård för att få igång det, de måste tala om det för anhöriga enligt lag, och att höra något så grymt är fruktansvärt, det samtalet maler i huvudet då och då, är inte vården för alla ?  Ska man inte göra allt för människan, NEJ, för vården handlar mest om pengar, att starta om ett hjärta, på en cancersjuk, kostar för mycket.
Och varför gav de inte Lasse cellgifter fortare, för att bromsa som de sa, varför fick han vänta i flera veckor efter beskedet att tumörerna fanns, varför inte ge cellgifter samma dag, dagen efter, veckan efter, så hade vi fått mer tid, i stället åt cancern upp honom från insidan för varje timme och varje dag som gick.
Och tänk om det hade varit tvärtom, att det var jag som blev sjuk, och dog, hur skulle Lasse gjort då, skulle han tycka att alla beslut som jag nu måste ta, är skitjobbiga, göra sig av med massor av prylar, hade han kastat alla mina skor och väskor, hade han bott kvar i huset, allt går runt runt i skallen.
Och det är svårt, att bestämma hur det ska vara, gran, eller inte, hus eller lägenhet, bil eller ingen bil, båt, motorcykel, gräsklippare, och snöslunga, behålla, sälja eller slänga.
Alla beslut, små som stora är jobbiga, att kunna dela alla beslut, sysslor, vardagar och traditioner och så plötsligt så kan man inte det, att ensam axla allt är tungt, så ensamt.
Och då kommer tankarna, hur hade Lasse gjort här, vad hade han sagt då, jag tror på att våra nära och kära faktiskt är här hos oss, inte alltid, men dock ofta, jag tror Lasse ser att jag är fruktansvärt ledsen, och jag hoppas han kan höra mig, när jag pratar högt till hans fotografi.
Snart är det Jul, och jag älskar Julen, i vanliga fall, började alltid att köpa julklappar i Augusti, läsa julens kokböcker, i oktober, lyssna på julmusiken i November, och i full styrka explodera i början av December.
I många år har jag samlat på en julservis, började för många år sedan, och ju mer delar jag får, ju mindre blir familjen, mor, far, mormor, farmor alla är borta, och nu maken.
I år har jag inte ens tagit fram den ur skåpet, i år blir det inget hemlagat godis, jag minns när jag i flera år, försökte mig på, negerkyssar, ja de hette så när jag var liten, mint kyssar, jag gav upp, när kastrullantalet minskade drastiskt, till Lasses lättnad, det var han som försökte rädda dem...
Hur ska jag orka ta mig igenom julen, just nu skulle jag vilja kunna trycka på fast forward.
Jag går förbi husen på gatan, där vi bor, tittar in, ser andra familjer, det är fredagsmys, middagar, jul, och gemenskap, firande  och lycka....Det är som en helt  annan värld.