Trots att det finns vänner, arbetskamrater runt mig, ofta, så finns känslan av att vara ensam..
När jag idag jobbat mina timmar, är trött efter ha fokuserat på annat, vilket jag tror är viktigt, för både kropp och själ, så gick jag en vända i köpcentret som ligger nedför kontoret.
Målet var att köpa frimärken, titta lite i affärerna, medans jag går där, är jag ensamast i världen, ser en man och kvinna kyssas, barn som håller mormor i handen, vänner som fikar tillsammans, shoppar, skrattar, och jag syns inte, jag blir genomskinlig själ som världen passerar.
Lusten att gå i affärer, rinner av mig, jag skiter i att köpa frimärken, orkar inte, obemärkt och skyggt tar jag rulltrappan upp till bilen, hjärtat slår, skyndar på stegen, jag vet vad som komma skall, fort in i bilen, och där i tryggheten i Lasses bil storgrinar jag böjd över ratten, det tjuter i öronen, Herregud, var det alla herrkläderna som triggade igång, eller var det julskyltningen, eller paret som kysstes, jag tittar ner på min hand, och inser att jag aldrig mer får hålla Lasse i handen, för det gjorde vi ofta, i bilen, ute, i soffan, här och där.
Lasse, jag höll dig i handen, din sista natt, höll den mot min kind, pussade på den, kramade, smekte
och jag hoppas du kände det, att du aldrig var ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar