Snart tillbaka

Snart är det Måndag, det är bara timmar kvar, en ny dag, och min första arbetsdag, och jag är rädd.
Rädd för att jag så fort jag stiger in genom dörren, till kontoret så börjar jag att gråta, för att sist jag var där fanns Lasse, rädd för att jag har glömt en massa jobbgrejer, rädd för att jag inte fixar det här, rädd för att vara svag, rädd för att gå förbi restaurangen där vi åt lunch tillsammans, när vi var på semester, rädd för att totalt bryta ihop.
Sista gången jag tittade på klockan i natt så var hon halv fem, innan jag lyckades somna, det är kanske därför det är svårt nu, att blunda, försöka sova, ska ta en insomnings tablett, hoppas det hjälper.
Har varit ganska lugn, i helgen, har haft mycket trevliga besök hela helgen, av kära vänner, som stannat till sent, så jag har inte haft tid att reflektera över ensamheten.
Jag tittar ofta på alla foton som finns på väggar, och i ramar utställda, och jag kan inte låta bli att smeka med fingret över Lasses kind, det är så svårt, och det gör så ont....