Jobbig dag igen

På jobbet, klockan stormar mot den tid jag måste åka, mot kyrkan, i Enskede, ännu en begravning.
Jag tänker på familjen, känner med dem, de har frågat mig flera gånger, om jag kommer att orka, och att de skulle ha full förståelse för om jag inte gjorde det.
Och jag har känt mig väldigt cool,  tills timmarna innan, hjärtat klappar, en klump i bröstet, jag drar ett djupt andetag, släpper ut luften, sakta... gör det ofta det lugnar lite.
Enskede där jag växte upp, det är som komma hem, går upp mot kyrkan, där väntar många ungdomar, som skall ta farväl av en vän. Det är kallt, blåser och jag står där ensam, gud vad jag saknar Lasse, han hade stått där vid min sida, suttit bredvid i bänken.
Jag grät för Lasse, grät för familjen, det gör mig lugn, jag klarade mig igenom begravningen, den var fin, sorglig som de alltid är.
Sen tog jag bilen till huset där vi bodde, förbi skolan, Memory  Lane , tittar in i husen jag passerar, ser ljusen som glimmar i deras fönster, och det gör mig ledsen, de har allt det som jag inte har längre. Drömmen eller framtids visionen var att flytta tillbaka till Enskede, framtids tron var att vi skulle göra det tillsammans jag och Lasse.
Bilder flimrar förbi, Lasse frisk, när han, vi får beskedet att cancern är tillbaka, jag hör hans sista andetag.
Fan jävla skit, varför blev det så här.
Jag är helt slut, tömd på energi, tömd på känslor, eller så är det fullt med känslor, jag vet inte, vakuum
Nu måste det vara nog med begravningar och elände för många år framöver, kvoten är överfylld.