När ska man kunna sova, när ska paniken lägga sig, som dundrar upp i kroppen, på nätterna...
Igår tog jag en sova tablett, jo jag somnade, för att vakna två timmar senare....hopplöst
Jobbar halvtid, och idag var jag tvungen att vila när jag kom hem.... jag sov inte, bara vilade, jag är så trött att jag mår illa....
Tänker så på vännerna, som går igenom ett eget helvete, av sorg, känner så med familjen.
Ikväll har jag båda flickorna hemma hos mig, så vi lagar mat, det blir janssons frestelse, köttbullar, köpta, för jag orkar inte rulla egna, ägghalvor, baconrullar, och broccoligratäng, julskinka, och julmust.... det kommer vi leva på hela helgen.
Och jag hoppas vi alla får sova, vila och bara vara, jag har Tack kort att skriva, kartonger att gå igenom, saker att kasta, men bara om lust och ork finns.
Ibland önskar jag att man kunde gå och lägga sig, och dra täcket över huvudet, och snabbspola ett halvår eller så, men det finns ingen garanti att det kommer kännas bättre om sex månader.
Härom dagen, vinkade jag adjö åt min lilla FOO, min bil, ett bekymmer mindre, imorgon finns inte, finns bara nu, ett steg i taget, en dag, en natt, jag håller hans fotografi i famnen, och gråter varje kväll,
han är så fin.
Jag känner mig bara ful och blek, trött och förtvivlad, det gör så himla ont....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar