Det är helt otroligt, jag har väl aldrig slängt så här mycket mat, någonsin förut, det kändes som det inte alls länge sedan jag gjorde en rensning, nu var det dags igen, det var burkar med mat som jag har lagat, och som någon anledning blivit kvar, Lasse var expert på ta hand om rester, han kunde äta, säkert åtta smårätter på samma tallrik, allt för bli av med det i kylen, rester är också mat...
Nu kan jag nöja mig med en macka, eller en omelett, så åtgången är inte lika stor nu som förr, även här saknas Lasse, fan också fan fan fan, varför blev det så här....
På Torsdag, ska jag på begravning, en son, en bror, en kille på 27 år, livet är så fruktansvärt orättvist, och jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera, kommer jag orka, ingen aning, jag går för att visa mitt stöd, och medkänsla och kärlek, till familjen.
På Lördag är det glögg afton i sommarhamnen, vill jag gå, ja absolut, men jag vågar inte säker säga ja, för det beror på dagsformen, men målen varje gång är att säga JA.
Ja är roligare än Nej, men det är inte jag som bestämmer, utan kroppen, men varje dag är en kamp, på ett eller flera sätt.
Hej Mari
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att du kommer till hamnen på lördag. Känn inte efter så mycket innan utan kom ner och var med i det som varit din och Lasses gemenskap. Förstår om du kan tycka det är jobbigt, men förhoppningsvis också skönt att få en kram av dom som bryr sig.
Ser att det låter väldigt uppfordrande och det var inte min mening. Det jag menar är att det vore så skönt att ha dig med, och att jag hoppas och tror att det är detsamma för dig. Kram på dig
SvaraRadera