Livet är så jävla grymt, och elakt, ikväll fick jag ett dödsbud, nära kära vänner som stöttat mig och flickorna, i vår sorg, som har, är fantastiska, deras värld bröts itu, idag förlorade de en älskad son, och bonusbarn, en bror, en familjemedlem, hur tar man sig i genom något sådant, fruktansvärt.
Jag känner så med familjen, och man önskar att man kunde ta bort en bit av deras smärta, säga något som lindrar, men det finns igentligen ingenting som jag eller någon annan kan säga, som kommer få dem känna sig bättre, är så ledsen, och var ska det ta slut, är det inte nog nu, hur mycket sorg och elände måste de, vi och alla andra genomlida, kommer vi någonsin att bli glada igen, när ska det lätta, när ska det onda försvinna, och varför i helvete, drabbas inte, de som är onda, pedofiler, mördare, våldtäktsmän, diktatorer...
Hur mycket skall en människa behöva bära, hur mycket ska man orka, i sorg och smärta.... det måste finnas en gräns, eller ett tak, vad som helst, för nu är det fan nog....
Håller med , fina människor går bort men onda verkar klara allt. Detta år är det värsta nånsin för många i min närhet . Och nu J som drabbats .... Hemskt ! Känner dem inte så väl men lider med dem ..... Måtte nästa år bli bättre och att jag kan skratta igen för just nu känns skrattet lååååångt borta : ( Kram på dig Mari måtte vi orka ! / Annie
SvaraRadera